Home » Beprövad erfarenhet

Beprövad erfarenhet

Ett uttryck som ofta används är ”enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”, till exempel när vi vill ge auktoritet till vad vi har valt att göra eller när vi argumenterar för någonting (eller emot). I det föregående inlägget på denna blogg gjorde jag en kommentar om vad vetenskap är och vem som kan kallas vetenskapsman. Den andra delen av uttrycket, beprövad erfarenhet, är också värd att kommentera.

Kunskap är alltid ofullkomlig. Den är ju beroende av tidigare kunskap, vilken också är ofullständig. Därför säger vetenskapen: ”Detta är sant, så långt vi vet idag”. Vetenskapens kunskaper kommer från att följa de vetenskapliga reglerna för att göra test och diskutera resultaten, ofta med statistiska beräkningar.

”Beprövad erfarenhet” är kunskap som erhållits på annat sätt än genom vetenskapliga tester. Kunskap genom erfarenhet ofta under många år då man fått samma resultat när man gör saker på samma sätt. Är det falsk kunskap eller dålig kunskap? Självklart inte. Det är därför det används av vetenskapsmän, och av andra.

Om inga råd skulle ges om något förrän man har vetenskapliga tester som bekräftar metoder eller beskrivningar, skulle inte många råd ges. Och inte mycket skulle heller ske om ingen gjorde något förrän vetenskapen hade att säga något om ämnet ifråga utifrån relevanta vetenskapliga tester. Det är mycket som inte är bekräftat eller motsagt av vetenskapen som gäller det vi gör varje dag. Och ja, många saker vi gör kan vara helt eller delvis felaktiga. Och även råd som vi följer från forskare förändras, ibland radikalt efter ett antal år när de och vi vet bättre. Detta är också fallet med beprövad erfarenhet.

När det gäller vetenskapliga tester kan vi efter en tid inse att tester är utformade med bristande kunskap om något eller flera viktiga fakta. Om dessa hade varit kända, hade testen utformats annorlunda och resultaten hade kanske blivit annorlunda.

Tyvärr har ibland även forskare (liksom hel del andra) blivit avslöjade med att fuska. (Varför luras folk egentligen?) Ett sätt att fuska är att medvetet utforma ett test så att man förmodligen inte kommer att få ett tydligt resultat. Med bin och varroatester är detta enkelt. Man placerar vad man kallar kontrollsamhällen och testsamhällen tillräckligt nära varandra (inom 2 km) och låter varroapopulationerna växa tillräckligt mycket. Reinvasion av kvalster mellan dessa samhällen kommer i mindre eller högre grad att utjämna varroamängderna mellan bisamhällena. Resultatet blir att man kommer att ha svårare att se olikheter i samhällenas varroaresistensegenskaper.

3 Responses to “Beprövad erfarenhet”

  1. Bjorn Lagerman skriver:

    Om du ser skillnader i din uppställning enligt ovan. Vilken slutsats drar du då av det? Om man antar att reinvasionstrycket är lika sort för alla samhällen (vilket kan ifrågasättas) och det ändå uppstår skillnader skulle man ju även kunna tolka det som följd av resistensegenskaper. Det har jag länge förfäktat att man kan behandla mot varroa och ändå samtidigt bedriva selektion genom att utnyttja kunskapen om den variationen man kan påvisa.

    • Erik skriver:

      I uppställningen jag skriver om på slutet sker ingen behandling av samhällena utan varroamängderna får stiga så mycket de kan utan åtgärd. Förrän försöket anses avslutat. Då kan ett eller flera samhället, kanske alla, ha kollapsat. Eller också avslutar man försöket då man befarar att många samhällen ska kollapsa. Att låta ett sådant försök löpa helt ut blir ett s k live and let die försöka à la Kefuss. Några kan överleva som man sedan arbetar vidare med. Det finns flera treatment free-grupper som förordar en sådan inställning till hur man ska bedriva biodling. Det finns flera invändningar till det och att i stället arbeta efter en modifierad arbetsmetod.
      Det är inte säkert att de i sig själva mest motståndskraftiga samhällena överlever längst i ett live and let die-perspektiv. Eftersom det är flera egenskaper inblandade, kan de med starkast VSH-egenskap vara bland dem som inte klarar sig, om ett sådant samhälle samtidigt är starkt benägna till att röva andra bin så snart tillfälle ges. Om det då också har en svag grooming-egenskap, så att de inte lyckosamt tar bort mycket kvalster från varandra och sig själva och skadar dem så att de dör, då hamnar kvalstren i ynglet och bina rensar bort så mycket yngel att samhället blir så svagt och/eller får så få vitala ambin för vinterbiynglet att det inte klarar vintern.
      De sämsta samhällen dör dock naturligtvis och de som ev överlever är ju inte de allra sämsta och kan sannolikt användas i ett fortsatt avelsarbete. Om man istället haft en modifierad arbetsmetod där man kollar angreppsgraden med t ex skakburken 2-3 ggr på en säsong och behandlar de samhällen vars angreppsgrad överstiger ett visst värde, förslagsvis 3 % (9 kvalster på 1 dl bin) får man fördelen av att kontroll- och testsamhällen står i samma bigård/miljö men ingen eller mycket liten reinvasionsproblematik. Man ser då de sämsta samhällena utan att de dör och utan att de påverkar alltför negativt de bättre samhällena. Fortsättningsvis kan felflygningar påverka. Därför bör de båda grupperna, om man har sådana, placeras på ett visst avstånd från varandra, kanske ca 100 m räcker. Man kan diskutera om man ska flytta bort de sämsta samhällena eller byta drottningar i dem eller låta dem fortsätta med samma drottning. I de första två fallen skall man inte ha någon kontrollgrupp inom 3 km (i praktiken har det visat sig vara ett tillräckligt avstånd för drönarna från den sämre gruppen inte skall påverka för mycket) då det då är ett pågående avelsförsök också. Det tredje fallet skulle man kunna betrakta som ett förberedande försök och låta det gå med befintliga drottningar i en eller två säsonger. Sen är det knappast meningsfullt längre. Bina byter drottningar själva och misslyckas ibland. Samhällen dör pga andra orsaker än varroan.
      Om man behandlar alla samhällen regelbundet och kollar angreppsgraden på något sätt och man får relativt stora skillnader borde de samhällen med allra högst angreppsgrad eller nedfall eller hur man nu kontrollerar varroan, vara sämst resistenta. Vi talar då om ett avelsförsök. Enda(?) sättet att avgöra om metoden fungerar är att byta ut drottningarna i de så funna sämsta samhällena till döttrar från andra samhällen (kanske de med minst kvalster, i alla fall klart mindre). OCH sedan (vid någon tidpunkt i avels”försöket” avvakta med att behandla de samhällen som har allra minst med kvalster. Man kontrollerar varroamängden i dessa oftare på något väl valt sätt. Och man bör ha en gräns och behandla då den överskrids.
      Det verkar på erfarenheter från Norge som att en del egenskaper behöver frånvaro av kemikaliebehandling helt och hållet för att utvecklas maximalt. Det borde betyda att man då har att göra med det man kallar epigenetiska effekter. Då kan man förstå varför kemikalier kan hindra epigentisk anpassning, då det just är förändringar i den kemiska miljön som triggar epigenetiska förändringar, då gener slås av och andra slås på, för att en anpassning skall ske till nya förhållanden.
      Det betyder att man måste sluta med behandling i de samhällen som har lägre angreppsgrad av kvalster än det sk tröskelvärdet för att skador skall uppkomma för överlevnad, hälsa och skörd. Ett sådant värde som används i USA är 3-5 % på sensommaren. Att ha s k kontrollsamhällen inom 2 km i ett sådant sammanhang är då ett passerat stadium. Och varför ska man annars hålla på med ett sådant avelsarbete om man inte nån gång slutar behandla de samhällen som inte behöver behandling. Det är ju målet.
      När man fått fram ett antal samhällen som bildar en slags stam eller linje, och som i sig själva kan hålla kvalstret på låg nivå är det lämpligt att släppa upp tröskelvärdet något så att kvalstertrycket blir litet högre. Kanske man får föra in enstaka samhällen i bigården (-arna) som man vet är något sämre resistensmässigt för att andra viktiga egenskaper som försvar av flustret och litet röveribeteende ska kunna selekteras för.

    • Erik skriver:

      Din kommentar är fokuserad på hur man kan ta tillvara resultat i ett avelsarbete. Min uppställning i blogginlägget är gjord för att visa på hur en forskare skulle kunna utforma ett test för att medvetet inte få ett signifikant resultat mellan grupperna, testgrupp och kontrollgrupp. Där är avsikten inte att gå vidare i ett avelsarbete. Här är en kommentar till vad som sannolikt händer i ett sådant sammanhang.
      Man har angett syftet till undersökningen att man ska undersöka om det finns skillnader i varroatillväxt mellan grupperna, inte enskilda samhällen. Man gör det under oftast en kortare period (alltså innan helst några samhällen dött av just varroa). I designen ingår alltså framför allt två saker:
      1. De två gruppernas samhällen är placerade tillräckligt nära varandra för att reinvasion skall kunna ske (inom 2 km, oftast mycket närmare).
      2. Kvalstermängden skall vara (bli) tillräckligt stor i samhällena som helhet så att de med högst angreppsgrad ska ha ett lägre försvar mot röveri så att reinvasion sker, men samhällen ska inte börjat dö, mer än kanske något enstaka. Dör för många av hög kvalstermängd slutar det ju att bli reinvasion från dessa samhällen.
      Resultatet blir sannolikt att i testgruppen får man en tillräckligt stor reinvasionseffekt och stora olikheter i angreppsgrad (som i o s skulle kunna användas i ett ev fortsatt avelsarbete, men det är inte avsikten med försöket), för att skillnaden mellan grupperna, testgruppen och kontrollgruppen ska bli insignifikant.
      De flesta test som gjorts avseende olika grupper varroamotstånd (som man alltså valt att mäta med varroatillväxten) har utformats på detta sätt historiskt. Det behöver inte betyda att designen har varit medvetet bedräglig, bara att det varit dålig design, vilket dock också är mindre smickrande. Idag tror jag att man undviker reinvasion bättre i designen av sådant test, om de förekommer längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.