Home » Varje biavlare bör VSH-testa sina avelsdrottningar

Varje biavlare bör VSH-testa sina avelsdrottningar

Harbo lecturing

John Harbo

 

VSH – egenskaper

  1. VSH (Varroa Sensitive Hygiene ) är en egenskap hos arbetsbin.
  2. Arbetsbipuppor med varroakvalster som har avkommor städas ut.
  3. Det fertila honkvalstret överlever, men all avkomma till henne dör, liksom arbetsbipuppan.
  4. Arbetsbipuppor med varroakvalster som inte har avkommor städas inte ut.
  5. VSH-egenskaperna styrs av två gener. Generna finns i dubbel upplaga, två par av gener (i två uppsättningar av kromosomer). Därför blir det fyra alleler (varianter av gener).
  6. De alleler som bidrar till VSH är additiva, inte recessiva eller dominanta. Två alleler är bättre än en, osv.
  7. Två alleler i ett bi gör att det visar VSH i sådan utsträckning att bisamhället fungerar som resistent (om antalet sådana bin är tillräckligt stort, alla arbetsbin behöver inte ha två alleler.
  8. VSH-egenskapen studeras inte på drönarpuppor.

Ovanstående lista är några av de saker jag lärt mig av John Harbo när han föreläste i Sverige 25 maj. Att VSH styrs av två par gener är en arbetshypotes som stöds på ett starkt sätt av försök. Inga observationer motsäger detta. John Harbo eller någon anna som arbetar med VSH har observerat denna egenskap på drönarpuppor.

Detta gör att VSH till något annorlunda än den hygieniska egenskap som håller bisamhällen fria från amerikansk yngelröta och kalkyngel. Denna senare hygieniska egenskap är testas t ex genom kontrollera hur snabbt bin rensa ut frysdödat yngel (eller stickdödat). Arbetshypotesen för denna hygieniska egenskap är att den styrs tre genpar med recessiva alleler (genvarianter). Detta gör det nödvändigt att enskilda arbetsbin har alla sex allelerna för att visa alla nödvändiga egenskaper (eller att tre olika grupper arbetsbin har dubbel alleluppsättning av en av de tre generna). Ju fler individuella bin i ett bisamhälle som har helst alla sex alleler desto effektivare är bisamhället att hålla detta fritt från yngelsjukdomar.

Men med VSH kan man till exempel ha en drottning med två alleler som paras med drönare med två alleler. Ungdrottningar från ett sådant bisamhälle kommer alltid att ha två alleler. Dessa ungdrottningar kan paras med vilka slags drönare som helst, med eller utan VSH-alleler, och ändå kommer deras samhällen att visa VSH-egenskaper – och vara varroaresistenta.

Det är inte nödvändigt att alla individuella bin i ett bisamhälle har två VSH-alleler för hela samhället ska vara varroaresistenta. Det är oklart hur stor del som behövs. Men i ett prov där ett resistent samhälle och en icke resistent slogs ihop – visade det hopslagna samhället resistens. Detta innebär att du inte behöver använda ett inavlat avelssamhälle med alla fyra alleler för att producera bisamhällen resistenta mot varroakvalster. Om ditt avelssamhälle har ett högt VSH-index och du friparar ungdrottningarna från det i ett område som domineras av drönare från samhällen med högt VSH-index är det stor chans att de producerade drottningarna ger kvalsterresistenta samhällen. En kraftig reinvasion av kvalster kan förstås ställa till problem…

Du kan testa dina bisamhällen för VSH och odla drottningar från de bästa. Med en bra strategi varroaresistansen utvecklas i din bistam, även om du inte använder inseminering. Men om du gör det, kan du snabbare utveckla en stam med högre antal alleler, men sannnolikt mer inavlad och inte lika högproducerande vad gäller honung. Använder man inseminering är nog det bästa att kombinera med friparning i VSH-dominerade områden. Så det är också en viktig del i strategin, utveckla områden som domineras av drönare från bisamhällen med bra VSH-index.

Alla bistammar har VSH-alleler, åtminstone i liten utsträckning. Allelerna finns där, men utspridda i populationen. Inte tillräckligt koncentrerade i bina i en oselekterad bistam. Om ett enskilt bi har endast en VSH-allel uppvisar det inte VSH-egenskapen. Även kvalster blir gamla och slutar reproducera. Så ”bakgrundsbrus” av icke fertila (infertila) kvalster i ett bisamhälle är ca 10 % . (Dvs 10 % av kvalstren i biynglet har ingen avkomma.) Kanske till och med ibland upp till 25%.

Efter pensioneringen från bilabbet i Baton Rouge, Louisiana köpte John Harbo VSH-drottningar från Glenn Apiaries i Kalifornien för att starta en egen biodling. Han fortsatte avla VSH-bin och han behandlar inte sina bin mot varroakvalster. Han behöver inte. Han driver nu sitt biodlingsföretag tillsammans med sin fru Carol.

HarboMikroskop      VSHtest

 Mikroskop eller läsförstoringslampa + läsglasögon
 

VSH-testet

Harbo beskrev ett enkelt test som varje biodlare kan och varje biavlare bör göra. Han använder ett mikroskop med 0,5 förstoring hos okularet. Det blir kanske totalt 5 ggr förstoring. Arbetsavståndet under mikroskopet behöver vara ca 10 cm.

Jag använder en läslins (förstoring knappt 2 ggr) för äldre med en ringlampa (mycket billigare än mikroskop), plus läsglasögon med 2,5 ggr förstoring. (Klicka på bilderna för att förstora dem och på bakåtpilen uppe till vänster för att komma tillbaka till texten.)

När arbetsbipuppor är minst 4 dagar gamla (då ögonen börjar få färg), och äldre puppor, är den bästa ålderna på dem då man ska kolla kvalster och om dessa har avkommor. Med pincett runt huvudet (eller något längre ner) drar man ut puppan. Titta om det finns kvalster på puppan och kanske avföring från kvalstret (kvalster som inte reproducerar sig placerar ofta avföring på puppan i stället för kl 10 eller kl 14 på cellkanten i närheten av närmare bottnen på cellen). Därefter undersöks cellen för kvalster och kvalsteravföring. Ofta ser man vita rester av puppan på bottnen av cellen. Kvalsteravföring är något vitare än pupparester och sitter mer upp på cellväggen, men fortfarande nära bottnen.

När jag gjorde min första testet såg jag att kvalster med god reproduktion som hade en hel varroafamilj, verkade mer aktiva och sprang runt på bottnen emellanåt. Kvalster med bara en typ av eller mycket få avkommor rörde sig långsammare. Det gjorde också moderkvalster utan avkomma. Mängden kvalsteravföring i celler utan kvalsteravkomma såg ut att vara mindre.

VSHpupporSV

  1. Om ett bisamhälle visar 100 % VSH – 100 % av pupporna man hittar som har kvalster, där har kvalstren ingen avkomma. Bisamhället har alla fyra alleler för VSH.
  2. Om ett bisamhälle visar 60 % VSH (60 % av puppor med kvalster har ingen avkomma ), har det tre alleler.
  3. Om det visar 30 % VSH, har det två alleler – räknas det som varroaresistent. Frågan är hur samhället fungerar vid stark reinvasion – man får testa när det blir möjligt.
  4. Om ett samhälle visar 25 % och mindre VSH har det inget avelsvärde enligt Harbo. Siffran är för nära ”bakgrundsbruset” av infertila kvalster (dvs dessa orsakas av annat än påverkan av VSH.

Om 25 % VSH skulle vara det bästa man kan få fram för tillfället skulle jag personligen använda det ändå som avelssamhälle, om det är bra i andra avseenden. Jag skulle också överväga andra möjligheter för att öka varroamotståndskraften i min bistam, t ex låta inseminera några ungdrottningar av min stam med drönare från testa VSH-samhällen, även om dessa skulle tillhöra en annan ras/stam. I senare generationer går det att korsa tillbaka på den egna rasen/stammen och med VSH-test se till att behålla en hög grad av VSH.

Varför valde jag att testa det första bisamhälle jag någonsin VSH-testat? Eftersom det visade väldigt lite tecken på varroa. Det var mycket bra i andra egenskaper. Det behövde inte varroabehandling när grannsamhällen behövde relativt mycket behandling. I slutet av säsongen fick det dock en liten mängd tymol då några vinglösa bin syntes framför flustret. Det var dock ett mycket starkt samhälle som övervintrade perfekt.

Resultatet av VSH-testet på detta samhälle visade 8 puppor med kvalster av 110 undersökta puppor. 2 kvalster hade hela varroafamiljer. 1 hade bara en hanlig avkomma. 1 hade bara två hon-avkommor. Resten hade inga avkommor. Detta gör 50 % VSH enligt det sätt att räkna som Harbo beskrev. Dvs även om avkommorna aldrig i sin tur skulle kunna få avkomma räknades moderkvalstret som fertilt (med avkomma). Vid korrespondens med Harbo säger han att han när det gäller denna typ av moderkvalster som är ”mitt emellan” fertila och infertila är han osäker på till vilken grupp man ska räkna dem. Kanske till en början i ett avelsarbete för VSH att man ska räkna in dem i den infertila gruppen för att göra det lättare att få fram avelsvärda samhällen. Och när stammen fått bättre VSH-status så räknar man in dem i den fertila gruppen.

Mitt bisamhälle som jag testade skulle alltså ha VSH 50 % enligt det strikta sättet att räkna och därmed vara resistent eftersom 30 % räcker för det. Tiden får utvisa hur resistent samhället är. I år bytte det drottning själv utan att svärma genom att ansätta två viseceller, s k stilla byte. Sent på säsongen gav jag det också i år en mycket liten mängd tymol. Grannsamhällena kan återigen ha delat med sig av så mycket kvalster att det orsakade det. Nästa år ska jag testa VSH igen, nu blir det alltså på dottersamhället kan man säga. Det är bistarkt och bör klara vintern bra. Jag har mina bin på liten cellstorlek (4,9 mm).

Detta VSH-test är så enkelt och så värdefullt, att varje biavlare borde berätta för kunderna vilket VSH-index modersamhället till de drottningar han säljer har. Och varje drottningkund borde fråga efter VSH-indexet.

7 Responses to “Varje biavlare bör VSH-testa sina avelsdrottningar”

  1. […] Svensk Biavel är ett samarbetsprojekt mellan de två biodlarorganisationerna i Sverige, Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR) och Biodlingsföretagarna (BF). Man fokuserar nu på avel av varroaresistenta bin, framför allt på VSH-egenskapen, Varroa Sensitive Hygien. http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=290 […]

  2. […] kollar mina, som jag tror, ​​mest lovande bisamhällen för VSH-egenskapen. (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=290) Efter att ha dragit ut mer än 1000 puppor jag har lärt mig mycket om att analysera vad jag ser. […]

  3. Sven-Åke Nilsson skriver:

    Målet för svensk biodling är att det framgent skall finnas bin med minst nuvarande goda egenskaper och som dessutom är varroatoleranta dvs det behövs ingen behandling med mediciner o dyl.
    John Harbo verkar inte ha samma mål.
    För varroatolerans är målet det samma, men när det gäller att ta vara på och utveckla binas övriga egenskaper så kan inte jag se att han har någon lösning som passar svenska förhållande.
    Vi vet att de hittills importerade varroatoleranta bin oftast haft dåliga egenskaper avseende bl. a. svärmning och temperament. De biodlare som testat dessa importerade bin har föredragit sina egna bin med goda egenskaper och fortsatt med varroabehandlingen.

    • Erik skriver:

      Tack för dina tankar Sven-Åke!
      Jag tror de flesta är överens med det mål du beskriver. Men att vägen dit kan nog olika biodlare ha lite olika idéer om hur vi ska nå.
      Jag tror John Harbo m fl ser varroatoleransen som viktigast och att man på vägen dit anser de andra egenskaperna som mer eller mindre ”sekundära”, även om man absolut tar hänsyn till dem. När man väl har varroatoleransen etablerad menar han m fl att man mer koncentrerar sig på att fortsätta förbättra de övriga egenskaper man tycker behöver förbättras.
      Ang importerade varroatoleranta bin känner jag inte till så många själv. Harbos bin som Thrybom har är enligt honom inte mycket annorlunda än våra andra bin vad gäller övriga egenskaper. Men jag har ingen egen erfarenhet.
      Bin från John Kefuss har jag provat och har kvar några samhällen som på modersidan har Kefuss-arv ett antal generationer bakåt. Flera av dem ha icke önskvärt temperament. Hos mig var de i allmänhet inte bättre vad gäller varroa eller virus jämfört med mina Elgon-bin. Men de jag har kvar är mycket bra vad gäller ”övriga”egenskaper. Men de är ju inte längre Kefuss förstås, men lite.
      Monticola som vi hämtade 1989 hade då vanligt humör för svenska gautukorsningar. Men de hade flera intressanta toleransegenskaper och även andra. Elgonstammen av idag är jag mycket nöjd med. Faktum är att de bästa avelsdrottningarna 2015 och 2016 har sitt ursprung i svärmar från vildbin (husväggar), mitt i Elgonområdet eller i kanten, med tydliga afrikanska drag. SKörd, svärmtröghet och temperament är som man önskar.
      Det går ofta lite fram och tillbaka i avelsarbetet. Broder Adam sa att en av de lättaste egenskaperna att få rätt är temperamentet. Och det kan jag nog hålla med om.
      Jag är glad att du har ett så bra mål för din biodling!

      • Sven-Åke Nilsson skriver:

        Hej Erik,

        Jag tror också att det är så Harbo tänker. Först varroatolerans – sen biavel.

        Men detta ser jag inte som en bra väg att gå i ett svenskt nationellt avelsprogam. Att först avla fram en egenskap helt koncentrerat på denna och därefter starta med avel på alla de andra egenskaperna.
        En bättre väg är att finna de varroatoleranta bin vi har i vår egen avel och fortsätta aveln därifrån genom att lägga till den nya egenskapen som då är varroatolerans. Detta måste göras med en tillräckligt stor genetisk bredd. Då behöver vi en plan för detta.
        Ett av de olösta problemen här är att på ett effektivt sätt skall mäta denna varroatolerans i testsamhällena. Här verkar VSH-metoden alltför jobbig – max 3 tester/dag för den tränade biodlaren.
        Här behövs nya metoder. Låt oss ta fram dessa.
        Visst kan VHS var bra i ett inledningsskede men på sikt kan jag inte se att den hjälper oss.

        • Erik skriver:

          Egentligen tror jag att vi är ganska överens, du, jag, Bert, Rickard och Harbo – med lite variation. Harbo är en ”VSH-nörd” och är fokuserad på att ta fram närmast 100 %-iga VSH-samhällen så många som möjligt med så stor genetisk bredd som möjligt, om jag förstått rätt. Helt ok för mig. det är ju det han jobbat med en stor del av sitt liv.
          Men han och Bert säger också att lösningen för avelsprojekt som inte har så mycket VSH i sina bin kan vara att på liknande Buckfast-manér, korsa in 100 %-iga drottningar i en stam för att få in egenskapen på ett starkt sätt. Sedan är målet egentligen inte att vidmakthålla 100 %-iga samhällen i stor utsträckning, utan 50 %-iga. Har man en bigårdspopulation där alla samhällena har VSH 50 % är de i praktiken varroaresistenta, enligt Harbo. Och så säger jag, ja om det inte finns för många samhällen inom 2 km som kan utgöra reinvasionskällor. Då kan det kansske bli problem i alla fall, emellanåt.
          VSH-projektet som Rickard leder med pengar från NP går ut på att hitta VSH hos våra olika rasgrupper i Sverige och sedan sprida VSH i våra olika bistammar med hjälp av det VSH-koncentrerade material man förhoppningsvis lyckas få fram. Projektet vill att så många som möjligt gör en screening av samhällen man har som man av olika anledningar tror att de kan vara litet mer varroatoleranta. Det görs genom alkoholtest 2 ggr på dessa nästa år, med 60 dagar emellan. Vikten på bina och antalet kvalster förs in i ett excelark online tror jag. Sen räknar excelarket ut resten, dvs kvalsterökningstakten. För att undvika påverkan av ev reinvasion görs dessa tester så tidigt som möjligt, med början i april/maj tror jag. 1 dl bin går åt varje gång. Det finns olika metoder. Jag föreslår skakburken. De mest intressanta samhällena ska sen bli föremål för VSH-test är meningen. Vi får hoppas de lyckas bra.
          Jag håller med, att mäta VSH i många samhällen är jobbigt. Jag gör det inte. Skakburken tror jag räcker långt. https://www.youtube.com/watch?v=oR3oX5Rjlj0
          Youtubeklippet visar en mätning från ett samhälle bättre än genomsnittet. Jag har haft andra samhällen som gett annorlunda resultat. Kolla längden på videoklippet. Längre tid behöver det inte ta.
          Ja, inledningsvis kan en massa VSH-arbete vara bra, men sen måste vi också ha andra sätt att jobba på.
          Och VSH är ju inte den enda egenskapen som bina behöver för varroa- och virusmotståndskraft.

          • Sven-Åke Nilsson skriver:

            Tack Erik,

            Denna diskussion kring varroaproblematiken tycker jag behövdes. Vi bör se Harbos excellenta arbete i ljuset av vad vi här i vårt land behöver av metoder för att bedriva en naturenlig biodling som är fair mot våra husdjur, honungsbina.

            Jag tycker det skall vara möjlig att odla bin i liten skala med bisamhällen som kan placeras överallt i både tätort och glesbygd för en allsidig pollinering. Biodlaren och människor kring kuporna skall inte behöva vara rädda för bistick och klä sig i bislöja.

            Därför är det värt att vi diskuterar och inte tar över idéer och metoder inom biaveln från andra länder utan eftertanke.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.