I föregående bloggpost skriver jag om ”mång-parameter”(MP)-samhället, naturlig positionering, plastramar, ett musbo, mild vinter, mycket honung till vinterfoder och i vilket gott skick detta MP-samhälle var efter vintern. Jag har tänkt en hel del på detta.
En mild vinter
Den milda vintern har absolut bidragit till att samhället var i så bra kondition. Men hur kommer varroan och virusen in i bilden? De finns ju med överallt i bisamhällena nu förtiden. Och de är inte bra för övervintringen. En mild vinter skulle t o m kunna vara negativt om det är mycket av dessa plågoandar. Detta därför att bina försöker ersätta varroa- och virusskadade bin med nya bin, dvs bina ynglar mer. Men det blir en ond cirkel som inte bina kan lista ut, eller klara sig ur.(?)
Men mindre med varroabehandling
Nu är det så att ett av de två samhällena av de 170+ som dog fanns i den här bigården. Och det samhället hade fått mer varroabehandling än MP-samhället. Och så finns det ett samhälle som inte fick någon behandling 2013 därför att det var starkt och inte uppvisade några vinglösa bin. Det har nu ett knytnävsstort biklot. Om det klarar sig tills det blir 15 grader några dagar så får det några gram tymol. Såna samhällen har faktiskt klarat sig ibland tidigare år. Så får det en mogen drottningcell i slutet av maj. Vi får se.
MP-samhället fick faktiskt bara hälften så mycket tymol mot varroan förra året (2013) jämfört med året innan (2012). Och det har samma drottning. Mängden det fick är faktiskt högst bara en tiondel av den mängd som rekommenderas till ”vanliga” bin, oselekterade för varroaresistens.
Mindre varroatryck
Trots det döda bisamhället i den här bigården och det försvagade bisamhället jag nämnde, är mitt bestämda intryck att kvalstertrycket, dvs kvalstermängderna i samhällena i genomsnitt är lägre än tidigare år, i alla mina bigårdar. En anledning till detta intryck är att jag under flera år använt samma metod för avgörande när bisamhällen ska få bekämpning mot varroa med tymol. Den genomsnittliga mängden tymol som använts har sjunkit till hälften, 5 gram, jämfört med föregående år 2012, 10 gram. Och de samhällen som fick behandling minskade från 80 % till 50%. Och vinterförlusterna har minskat från över 15 % till under 5 %.
Epigenetik och social inlärning
Enligt flera andra biodlares erfarenheter, bl a Björn Lagermans och Leif Strömbergs, så minskar de genomsnittliga varroamängderna i bisamhällena ca 5 år efter första året då varroan kommit upp i svåra mängder i bisamhällena i ett område. Sannolikt säger fler än jag, t ex Randy Oliver, är det fråga om epigenetiska anpassningar som bisamhällen gör då levnadsförhållanden ändras, för alla levande varelser. Denna vår är den femte våren sedan varroan första gången orsakade problem i alla mina bigårdar.
Vad är då epigenetik? Ändrade kemiska förhållanden i omgivningen ändrar hur generna används i tillverkningen av olika proteiner, som ju är det gener gör, tillhandahåller olika produktionsvägar för proteiner. Dessa producerade proteiner sköter om hur levande varelser lever sina liv. Vid ändrade förhållanden stängs en del gener av och andra sätts på. Denna epigenetiska anpassning sker alltså oberoende av förändringar i själva gensammansättningen, som naturligtvis också sker då nya generationer framträder.
Denna anpassning till närvaron av varroakvalstret inbegriper med allra största sannolikhet också inlärning av hur bina skall motarbeta och bli av med kvalstret. Denna kunskap som bin inhämtar kan de dela med sig till andra bin i kupan, och nya generationer av bin. Det förstår man av alldeles ny forskning (http://www.sciencedaily.com/releases/2014/03/140318142529.htm och http://www.hindawi.com/journals/psyche/2013/768108/). Slutsatsen blir att för att bäst ta tillvara sina bins ökade varroaresistens ska man inte bara odla drottningar efter de mest resistenta utan också göra avläggare med bina från bisamhällen som är resistenta.
Honungen
Honungen, glöm inte bort honungen. Socker är bättre för bina säger många. Hur kan det vara det? Jo, förstås, felavlade bin som ynglar på vintern de klarar inte ljunghonung över vintern, t ex. Och har du såna bin får du naturligtvis ta hänsyn till det tills du bytt ut dem. Men honung behövs för att hålla mjölksyrabakterierna i stor mängd i binas tarmsystem så immunförsvaret är på topp hela långa vintern.
Mindre med dåligt byggda små celler
Från de bisamhällen som dött under de här fem åren med varroan har jag smält ner många kakor med dåligt utbyggda småcellmellanväggar, dvs med mer eller mindra stora områden med drönarbygge eller oregelbundet byggda större arbetarceller. Bina har ibland inte klarat så bra att följa småcellmönstret på mellanväggarna. Med åren har dock detta blivit mycket bättre. Bra att dessa kakor blivit utsorterade.
Plastramarna med plastmellanväggar som har ca 4,95 mm stora celler förpräglade, från Mann Lake i USA som användes i översta tredje lådan i yngelrummet på MP-samhället, hade i vilket fall som helst ingen negativ inverkan på bisamhället, (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=58) liksom inte heller den naturliga positioneringen av ramarna i den lådan. Plastmotståndare kan vara snabba att dra en sådan slutsats. Egentligen är jag det, framför allt därför att plast i allmänhet inte bryts ner på riktigt i naturen. De flesta plaster är sådana att plastbitarna bara blir mindre och mindre tills till slut själva plastmolekylen är kvar, utan att förändras. Inte bra alls. Elda upp plast med rökgasrening (vanlig polyeten behöver ingen speciell rening – det blir bara koldioxid och vatten) eller återanvädnning är enda alternativen att bli av med den. Det måste produceras nedbrytbar plast!
Men plastramarna finns och jag har provat dem. De fungerar ”tyvärr” bra. De kan ha bidragit till den goda hälsan hos MP-samhället. Det finns 10 % mer celler på en sådan ram, 10 % mer yngel, förutom allt mer yngel som den mindre cellstorleken ger jämfört med storcellramar. Inga områden med oregelbundet byggda stora celler och inga områden med drönarbygge som odlar kvalster. Inga stora hinder i form av ”tjocka” träbryggor (under- och överlister på ramarna).
Men drönarbygge behövs i lagom mängd i samhällena. Varroan ska då den ska ta sig till yngelceller för att parasitera inte parasitera arbetarceller utan drönarceller. När bina är resistenta. För då blir det drönarceller som bina rensar ut och inte arbetarceller. Kvalstren går hellre dit. Och småcellbin bygger mindre storlek på drönarceller i vilka VSH-bin har lättare att upptäcka och rensa ut kvalster än i större drönarceller.
Så jag planerar faktiskt att prova lite mer plastramar från Mann Lake, i yngelrumslådor.
Ja, jag vet man kan använda dem i skattlådor också, men det blir för stor investering idag och det blir så mycket plast. Nånstans ska kompromissgränsen gå.
Naturlig positionering då? Jo, det skadar ju inte så jag ska försöka testa i fler samhällen i år.
