I år fick jag användning för min Sölis honungslossare. Den har stått undangömd i flera år, men i år gav alla bigårdar lite eller mycket ljung.
Jag konstaterar att det går alldeles utmärkt att slunga ljunghonung, t o m när den har låg vattenhalt som i år, och liten cellstorlek, på följande villkor.
- En honungslossare. Lossa 2-3 ggr i varje cell, dvs går lossaren ett par gånger på varje ram. LP:s biodling har en ny typ, tyvärr rätt dyr, men effektiv.
- Sila med hjälp av en separator. Jag har köpt min av Arne Oroug i Uddevalla. LP:s biodling har en tysk separator byggd efter Orougs uppfinning. Tyvärr rätt dyr.
- Plastramar är allra bäst. De går att slunga i full hastighet hur länge som helst utan att gå sönder. Men det hjälper inte om inte honungslossaren använts ordentligt. Eller allra billigast, men jobbigast, den gamla beprövade Settmans honungskam.
Välfyllda plastramar med ljunghonung. Normalt har jag oisolerade trälådor, men de här Nackalådorna ingår i ett projekt.
Utan en honungslossare skulle det inte gå att slunga ljunghonung så bra, men mer arbete blir det i alla fall än när man har lättslungad sommarhonung.
Jag täcker av innan jag använder honungslossaren. Med separatorn skulle det gå ändå, men jag vill undanröja alla hinder för ljunghonungen att komma ut ur ramarna och underlätta för bina att reparera ramarna så snyggt som möjligt.
Den tröga ljunghonungen flyter direkt in i separatorn. Inga pumpar och slangar eller sumpar.
Honungen transporteras i separatorn till utloppet i toppen. Därefter finsilas honungen. I min biodling kommer det alltid en del kristalliserad honung som ligger i separatorskålarna och ympar honungen som kommer ut. Det som till slut kommer igenom finsilarna gör att honungen kristalliserar snabbt och fint, utan omrörning i kylrummet som håller ca 15°C.
Välslungade plastramar.
