Behandlingsfri biodling
Den 12 november 2022 hölls den 4:e årliga konferensen i Hallsberg om resistens mot varroakvalstret. Målet för oss som deltar i dessa konferenser är att kunna bedriva en mer problemfri biodling utan kemikalier och med friskare bin.
Behandlingsfria föreläsare
Den här gången deltog Terje Reinertsen från Norge. Han har nästan 30 års erfarenhet av behandlingsfri biodling. Dr Melissa Oddie bedriver forskning på Terjes bin och bin i nära anknytning till dessa. Hon är inplanerad till kommande år.
Per Ideström med 9 års behandlingsfri biodling och Magnus Kranshammar med 7 delade med sig från sina biodlingar. Några av oss i Hallsberg har varit helt behandlingsfria ett antal år. De andra är på god väg. Antalet deltagare på våra årliga resistenskonferenser har ökat för varje år. Den här gången var vi drygt 50 st.
Ett år tidigare, 23 ok 2021, hade vi den 3:e årliga resistenskonferensen i Hallsberg. Då hade vi Juhani Lundén från Finland på besök som berättade om sin väg till behandlingsfria bin. Han hade under flera år försökt minska mängden bekämpningsmedel, oxalsyradroppning, varje år. Men det slutade alltid efter ett antal år med att största delen av bisamhällena dog. Så han tröttnade att göra på det sättet och slutade helt och hållet med bekämpningsmedel. Det var 2008. Det blev 15 överlevare kvar av betydligt fler. Nu har han ett 50-tal samhällen.
I Hallsberg har vi fått fram helt behandlingsfria bin efter att ha minskat mängden bekämpningsmedel, tymol, succesivt under flera år.
På resistenskonferensen 8 mars 2020 föreläste Annelie Bosdotter från Annelund (Eskilstuna) om sin behandlingsfria biodling sedan då 10 år. Det går att läsa om henne i Bitidningen nr 6, 2021, sid 26-27. Hon kunde inte delta i år men meddelade mig att bina är lika friska och välmående som tidigare år, nu med 12 års behandlingsfrihet. Den första resistenskonferensen, som riktade sig inte bara till biodlare med anknytning till Buckfastkommittén i Örebrodistriktet, hölls 8 dec 2018 (Bitidningen nr 3, 2020, sid 4-5)
Hallsbergsområdet
Peter Tesell, ordf i Hallsberg-Kumla biodlarförening visade en karta över utbredningen av våra motståndskraftiga bin i Hallsbergsområdet som vi kallar elgonbin. Avelsarbetet med detta bi började 1989 med ett kombinationsarbete mellan östafrikanska bergsbiet Monticola och Buckfastbiet – https://elgon.se/biodling.html.
Ett resultat av den här kombinationen blev en stor genetisk variation som selektionen kunde arbeta utifrån. Redan i början av arbetet hade bina större motståndskraft än vad vi då var medvetna om. Detta har klarnat allteftersom åren gett oss mer erfarenhet. Från år 2000 (efter ca 10 år) började avelsarbetet ske på 4,9 mm cellstorlek.
Det finns drygt 650 bisamhällen i Hallsbergsområdet hos 10-talet biodlare. Området med bina är ca 20 x 15 km stort. 4 biodlare har sina bin helt behandligsfria. Resten av biodlarna har behandlat i genomsnitt ca 20% av sina bin, men endast med 5-10 gr tymol (1-2 wettexkuddar med 5 gr tymol per styck) och inget annat, inte heller drönaryngelbortskärning. Full dos tymol i vårt område, med elgonbin har varit/är 20 gr (2 x 2st 5gr-kuddar) per år. Full dos för bin ej selekterade alls beräknas vara upp till ca 40 gr per år.
Per Ideström
Per Ideström, tidigare ledamot i SBR:s styrelse och då dess representant i EU-arbetet, har i många år brunnit för varroaresistenta bin. Han har stridit för avelsarbete i den riktningen och mött oförståelse för att satsa mycket kraft och pengar i det mått som han bedömt som önskvärt och nödvändigt. Han gav utlopp för sin besvikelse över att forskningen gjort så lite för biodlingen i detta avseende, trots att man t ex arbetat med en bipopulation som man sagt är resistent sedan många år. Forskningspengarna har inte gjort någon nytta att tala om menade han.
Han var en av de tre som utförde en litteraturstudie på uppdrag av SBR med hjälp av medel från Jordbruksverkets Nationella Programmet. Det gällde arbete som utförts på olika håll i världen för att avla ett varroaresistent bi. Slutrapporten heter Introductionary study för breeding Varroa resistant bees, Final report (2004) – http://www.lapalmamiel.com/a/study.pdf
Per Ideström översatte från American Bee Journal ett viktigt pionjärarbete för varroaresistenta bin utfört av Eric Erickson vid USDA-labbet i Tucson, USA – https://naturligbiodling.eu/blogg/?p=520
Ideström lyfte i sitt föredrag fram bidrottningens flerfaldiga parning, dvs att hon naturligt parar sig med i genomsnitt 20 drönare. Det är av vikt att drönarsäden i drottningen ger en tillräckligt stor genetisk bredd. Avkommorna blir systergrupper med olika fäder som i o m den genetiska bredden bättre kan ta hand om olika arbetsuppgifter, t ex göra det besvärligt för varraokvalster. Detta ger en stark potential för den selektion och anpassning som eftersträvas, antingen genom naturligt eller biodlares urval, som resulterar i de mest anpassade bisamhällenas överlevnad.
Ideström nämnde att han nu sedan flera år har 7 bisamhällen placerade i ett ganska isolerat och höglänt skogsområde i Västra Götaland. Ett dragfattigt område. Inga drottningar köps numera och byts av honom. Den lilla populationens ursprung är Elgonbin och några svärmar av okänt ursprung. Han använder 4,9 mm cellstorlek på vaxmellanväggarna. Det är nu 9:e året utan behandling av något slag mot varroa. Senaste åren utan vinterförluster. Inga DWV-bin (vingskadade bin) har de senaste åren kunnat ses i eller utanför samhällena. Avläggare görs från de bästa samhällena. De får ersätta de sämsta. Honungsskörden blev i år totalt 90 kg. Lika mycket honung lämnades kvar i samhällena och ytterligare ungefär lika mycket socker gavs till vinterfoder.
Terje Reinertsen
Terje Reinertsens biodling som finns ca 20 minuter norr om Oslo har uppmärksammats under senare år. Orsaken är hans varroaresistenta bin. De har inte varit utsatta för varroakemikalier på nästan 30 år. 2019 besökte jag honom och det resulterade i artiklar i Bee Culture (https://www.beeculture.com/varroa-resistant-bees-get-1-million-in-norway/), i Bitidningen (Bitidningen nr 12 2019, sid 8-11) och i Gadden (Gadden nr 1 2020, sid 4-7). Han hamnade också på mina bloggar (https://naturligbiodling.eu/blogg/?p=578224 och https://www.elgon.es/diary/?p=416587). Den 22 februari 2020 höll han föredrag på Apiscandiakonferensen i Sunne (Bitidningen nr 4 2020, sid 4-5). I år var det dags att besöka oss i Hallsberg.
Terje delade med sig av hur resistenta bin skiljer sig i uppförande, när de väl etablerat sig som resistenta, jämfört med när de regelbundet behandlas med kemikalier mot varroakvalstret. Jag återkommer till detta senare i artikeln.
När bina behandlas varje år är det viktigt att hålla koll på hur mycket kvalster det är i samhället, eller mer korrekt – hur mycket kvalster det är i förhållande till bistyrkan, det man kallar angreppsgraden (i %, dvs kvalster per hundra bin), ibland kallat infestationsgraden eller kanske varroanivån.
Resistenta bin har utvecklat jaktegenskaper, de jagar kvalster på flera olika sätt, i täckt yngel och på bina. Terje menar att detta, åtminstone delvis, är något de lärt sig och lär vidare till andra bin.
En sådan jaktegenskap är det som kallas recapping (återtäckning). Bin identifierar täckt yngel där det finns varroakvalster, öppnar täckningen av ynglet och återtäcker sedan ynglet/puppan. Till skillnad från VSH rensas inte ynglet/puppan ut, utan ett fullvuxet bi kryper så småningom ut. Bin tar fel ibland och avtäcker och återtäcker ibland även täckta celler där det inte finns varroa. Ynglet går inte förlorat vid recapping utan detta bidrar till bisamhällets arbetsstyrka. Men kvalstret störs i sin reproduktion och dess livslängd förkortas. Dr Melissa Oddie dokumenterade i sin doktorsavhandling uncapping/recapping hos Terje Reinertsens bin.
Recapping-förekomst hos andra resistenta bipopulationer har undersökts och konstaterats i en vetenskaplig rapport av Nature (https://doi.org/10.1038/s41598-022-19871-5). Det verkar som att ju mer resistent en bistam är ju mer förekommande är recapping. Det förekommer också hos icke resistenta bisamhällen, men i icke tillräcklig utsträckning.
Gula staplar: Öppning av täckt yngel utan varroa och återtäckning, i procent av allt täckt yngel utan varroa.
Röda staplar: Öppning av täckt yngel med varroa och återtäckning, i procent av allt täckt yngel med varroa.
Recapping är inte den enda jaktegenskapen hos resistenta bin. Utrensning av puppor med kvalster (med avkomma eller utan förekommer också). VSH kan vara effektivt, bina identifierar förekomsten av varroa i täckt yngel, varroa som har avkomma, och utrensning av sådana bipuppor. Dr Oddie hittade inte i sin undersökningar att VSH-egenskapen var en förklaring till resistensen hos Terjes bin.
Terje Reinertsen redogjorde för hur kvalstermängden i resistenta bisamhällen varierade ungefär som en s k sinuskurva , liknande den som växelström uppvisar. Topparna var olika höga hos olika bisamhällen, dvs kvalstermängderna var olika höga som mest. Och – det här är viktigt – ”sinuskurvorna” varierade inte likadant i förhållande till varandra. Minimi-mängden och maximi-mängden nådde sina nivåer vid olika tillfällen för olika samhällen. När kvalstermängden var som minst i ett samhälle, kunde det kanske vara som störst i ett annat samhälle. Och vid ett mättillfälle kan mängden kvalster hos ett sämre samhälle vara lägre än hos ett bättre. Hos resistenta bin är det därför inte möjligt att jämföra angreppsgraderna hos olika samhällen vid samma provtagningstillfälle. Kanske en undersökning av det genomsnittliga dagliga naturliga nedfallet av kvalster hos resistenta bisamhällen under en längre period kan ge värden som är bättre jämförbara. Observera dock att även om maximimängderna skiljer sig åt mellan resistenta samhällen är de alla just resistenta. Det är ju överlevnaden och hälsan som visar detta. Med resistent menas här att förekomsten av varroakvalster i samhällena inte påverkar i nämnvärd grad hur väl bisamhället fungerar och hur det mår, utan hjälpande ingripanden från biodlare.
Detta innebär att selektera på låg angreppsgrad av varroa i en population av samhällen som inte behandlats mot varroa på ett antal år (kanske minst tre år) inte är så meningsfullt. Terje angav tre egenskaper som han funnit meningsfulla att använda som selektionskriterier i sitt avelsarbete:
1. Hög äggläggningsförmåga
2. Lugnt uppförande
3. Friskt och tätt yngel
I den forskning som är på gång idag hos Terje har mätts det genomsnittliga dagliga naturliga nedfallet under en längre period. Där finns jämfört Terjes bin, en annan population som avlats för resistens utan bekämpningsmedel under drygt 10 år och kontrollsamhällen. Dessa senare stod i samma bigård som Terjebin. Ett resutat av denna undersökning har publicerats i norska Birøkteren (Birøkteren nr 8 2022, sid 28). Terjes bin hade mycket lägre dagligt nedfall än de övriga, framför allt kontrollsamhällena.
Reinertsen använder s k populationsparning för sina drottningar. Han har inrättat en parningsplats för detta ändamål. Flera bigårdar är placerade runt denna. Det är 3 km till den längst bort. Till den närmsta är det några hundra meter. Det är en hel del större avstånd till andra slags bin. Han har minst 10 bisamhällen i bigårdarna, bra samhällen med olika slags släktskap (men Terjebin) för att bidra till en bred genetisk variation. Drönare från utvalda samhällen av hans stam beräknas vara de enda som finns där för ungdrottningarna. Han säger dock att det räcker att 75% av drönarna som finns i parningsområdet är bra drönare, för att få ett bra resultat som möjliggör avelsframsteg för bistammen. Terje använder 4,9 mm cellstorlek. Vinterförlusterna är låga. Skördarna ligger högt.
.
Johan Ingjald
Johan Ingjald har sin biodling i östra delen av Hallsberg, med 100-talet bisamhällen. Han har sedan varroan slog till 2007-08 kämpat för behandlingsfria bin. Han har testat idéer som dykt upp, t ex topplist- och warrékupor, och lärt sig mycket från dessa. Han landade till slut på kuptypen med 12 ramars shallow (halvdadant) som några av oss har, men några topplist- och warrékupor finns kvar. Olika raser har passerat revy. En del uppblandade nordiska finns kvar, men elgonbin har klarat proven bäst. Nästan 90 av de drygt 100 kupor han invintrade 2022 är shallow. De andra mest topplistkupor. Han använder 4,9 mm cellstorlek.
Han behandlade mot varroan på olika sätt de första åren med varroabesvär. Men förlusterna var då vissa av åren alldeles för stora. Det blev mycket bättre med tymol som bekämpningsmedel och efter det att skakburken fick tala om angreppsggraden. Under 3 % angreppsgrad behandlades inte. 2017 började han mäta angreppsgraden med hjälp av 1 dl bin från ramar nära ynglet men utan yngel (för att inte inkludera drottningen) och skakburken med T-sprit (se https://elgon.se/tymol.html)
Virus höll han koll på genom att noga titta på en skiva framför flustret med en veckas/10 dagars mellanrum. Han lärde sig snart att det var på morgonen/förmiddagen som bina ”gick ut med soporna” och slängde ut eventuella virusbin med förkrympta vingar (DWV-bin). Om det inte är några DWV-bin på eftermiddagen med ibland lite på förmiddagen finns det goda utsikter att bisamhället klarar av viruset och överlever bra.
2021 behandlade han inga samhällen. Han gjorde heller inga kontroller av angreppsgraden. Däremot höll han noga koll på eventuell viruspåverkan på bina genom att studera ev vingskadade bin och ev till synes normala gråbin (ungbin) som kröp omkring framför kupan, men inte kunde flyga. Han har insett att det i första hand inte är kvalstermängden som är avgörande för ett samhälles överlevnadsförmåga, utan virusmängden och virusmotståndskraften i bisamhället.
Förlusten efter vintern 21-22 var endast 5%, den lägsta sedan varroan slog till.
Tillräckligt starka samhällen men som ändå inte håller måttet delar han upp i avläggare, så drönare från undermåliga drottningar minimeras. Avläggarna och sämre samhällen får nya drottningar odlade från samhällen som klarat sig bra och är utan virussymptom. Sådana samhällen kunde ibland ha en kvalstermängd som skulle kunna bedömas som för hög, men på viruståliga samhällen märktes ingen negativ påverkan på hälsotillståndet.
Radim Gavlovsky
Radim Gavlovsky har ett par hundra samhällen spridda i Hallsbergs kommun. Han började som biodlare med några elgonsamhällen. De flesta har han på 3/4-langstroth (medium langstroth i amerikansk terminologi), en del på LN (lågnormal). Han utökade sin biodling kraftigt året därpå, samarbetade med oss andra i elgonområdet och fick bra drottningar billigt att arbeta med. Detta hjälpte till att fylla luftrummet med bra drönare till våra drottningar.
Han går delvis sina egna vägar. Det är spännande. Trots våra råd om motsatsen har han så många som ca 60 bisamhällen i en bigård. De andra bigårdarna har oftast 6-8 st. Han använder 4,9 mm cellstorlek i minst hälften av ramarna i en låda. De placeras i mitten. Resten av ramarna har byggts ut utan hjälp av mellanväggar.
Han gjorde tidigt en liten halmkupa på endast 20 liter som fick en svärm. Den har överlevt i 8 år utan mer än ibland något kg extra honung till foder och utan varroabehandling alls. Det har varit svälten som varit det största hotet, volymen är nog för liten för en bra mängd lagrat foder. Så samhället gav upp i våras. Men han har lärt sig mycket, t ex att när det samlat fullt med honung i juli, tog bina semester med ynglandet resten av säsongen, utom en kort yngelsäsong sent på säsongen. De slängde ut kvalster och ett och annat DWV-bi under sommaren. Skörden utgjordes av en svärm varje år, utom ett år, då samhället bytte drottning utan att svärma.
Han har tänkt att minska antalet samhällen i några år, men han har hittills misslyckats och istället ökat varje år. Eftersom han ökade antalet samhällen snabbt i början av sin biodling hade han då inte tillräckligt med lådor, utbyggda ramar, ramar med mellanväggar eller ens bara tomma ramar. Han fick därför mer svärmar än han annars skulle ha fått, och han lärde sig uppskatta svärmar.
Bina byggde mycket drönarbygge och han fick se vad bina gjorde med så mycket drönare i samhällena. Han tillämpade ju inte drönaryngelborttagning som en varroabekämpningsmetod. Det gjorde bina själva och sparade på så sätt arbetarynglet från angrepp. När samhället fick nog av många drönare och mycket kvalster blev båda delarna utslängda ur kupan.
När han började som biodlare använde han mot varroan tymolbitar av wettexduk (som finns beskrivet här: https://elgon.se/tymol.html) med 2 st 5 gr-bitar 2 ggr med 10 dar emellan på sensommaren. Nu får 2/3 av samhällena ingenting och 1/3 får en mindre mängd. De flesta faktiskt bara 1 eller 2 bitar under endast 1 eller 2 dygn. Det stimulerar binas egen utrensning säger han, förutom att det hinner ramla ner en del kvalster. Man ska inte behandla för sent, säger han, om man använder tymol.
Bin som får tillgång till bra med pollen och nektar har lättare att hålla sig friska. Stör inte bina i onödan, påpekar han. Radims bin får mest honung till vinterfoder, ibland bara ljunghonung (då tar de varje tillfälle under vintern/våren att rensa tarmarna). Plus en del socker till dem som behöver kompletteras. Vinterförlusterna ligger på 2-3 %.
Ett bra råd från Radim: Övervintra små avläggare med nya drottningar. De är användbara till mycket. De kan invintras flera i en låda och ovanpå ett starkt samhälle.
Magnus Kranshammar
Magnus Kranshammar beskrev sin och Ulrika Kranshammars engagerade resa in i biodlingens värld i Varbergs lokalförening och för varroaresistenta bin. Sedan 7 år är deras bin behandlingsfria.
En grundläggande del i arbetet med bina är att inte störa dem mer än nödvändigt. Han håller koll på hälsotillståndet bl a med hjälp av en skiva framför flustret för att snabbt se ev förekomst av utstädat skräp, sjuka bin och bipuppor, etc. I början kollades alla samhällen med skakburken för angreppsgraden av varroa. Nu kollar han endast samhällen som ger signaler om att allt kanske inte står rätt till, t ex dålig utveckling eller utslängda puppor etc, på skivan framför flustret.
De har inte fokus på att skörda så mycket honung som möjligt, men får ändå bra skördar. Men det blir olika mängd på olika platser. Bigårdens omgivningar och vädret betyder mycket. Samhällena får behålla honung så det utgör ca 50% av vinterbehovet. Vinterförlusterna är lägre än riksgenomsnittet.
Magnus hämtar svärmar. Många kommer från andras bin som inte är resistenta. Alla av dessa klarar sig inte, men en del gör det. Kanske bin från hans behandlingsfria kupor flyger fel och lär sina nya kamrater att jaga kvalster?
Kranshammar har också utvecklat lite olika varianter av s k långkupor, t ex med fluster i båda kortändarna. Det passar bra med den äldre och mindre ramtypen svea i sådana kupor. Kranshammar vill utveckla en skötsel där man slipper tunga lyft så mycket som möjligt. Man får skörda honungsramar från ändarna på det långa yngelrummet.
En detalj som hjälper bina att hålla sig fredade mot ev rövarbin är små fluster. Ett runt 30 mm:s hål en ca 10 cm upp från bottnen fungerar bra. Ett hål på vardera kortändan på långkupor. Storleken på flustret hindrar inte bina att samla fina skördar. Kranshammars använder 5,1 mm cellstorlek i dessa kupor Förutom långkupor har också Magnus samhällen på 12-ramars shallow/halvdadant-lådor. Här använder de 4,9 mm cellstorlek.
Magnus och Ulrika uppskattar mycket kontakten de fått med Kirk Webster från Vermont, behandlingsfri biodlare sedan många år. Kirk var talare på resistenskonferensen i Varberg för några år sedan. I år besökte han Terje Reinertsen i Norge. Han tog vägen förbi Erik Österlund på vägen hem till Kranshammars utanför Ullared. Där blev han en god inspiration för bl a 10-åriga Tilia som är en aktiv och intresserad biodlare, granne med Kranshammar. I USA har biodlingen växande problem från neonikotinoider, en typ av syntetiska växtskyddskemikalier av nikotintyp. Behandlingsfria bin, liksom andra, kan få stora överlevnadsproblem pga dessa. Neoniks-kemikalierna förgiftar pollen som bina samlar in för att mata ynglet med. I Europa är många av dessa kemikalier förbjudna.
I slutet av sitt föredrag presenterade Magnus ett initiativ han och Ulrika tagit. De håller på och drar igång något de kallar Bifrämjandet. Avsikten är att
- Befrämja behandlingsfri biodling
- Tillhandahålla märkning av honung
- Konsumenten ska få möjlighet att välja
Erik Österlund
Erik Österlund har sina knappt hundratalet bisamhällen i flera bigårdar i elgonområdet i Hallsberg. Han berättade om sina erfarenheter och viktiga detaljer i binas utveckling till behandlingsfrihet. För att nå målet behandlingsfria bin krävs ett återställt mikrobiom för att uppnå en så bekymmersfri biodling som möjligt med friska och starka bin. Han använder 4,9 mm cellstorlek.
Det som kallas mikrobiom är en blandning av mikrober i ett ekosystem på och i bina, bakterier, virus, svampar m fl. Alla levande varelser lever som i ett hav av mikrober. Utan dem kan vi inte leva. Mikrobiomet, en anpassad balans av olika mikrober är oundgänglig för immunsystemet. En människas mikrobiom väger drygt 2 kg. Det finns på oss och i oss. Som exempel kan nämnas vad som händer i oss när man behöver ta antibiotika.
Virus kan växa till för mycket.
För att uppnå ett mikrobiom i balans krävs att virusnivåerna i bipopulationer som regelbundet bekämpas med ekologiska och syntetiska kemikalier sjunker till en nivå där de andra mikroberna kan återhämta sig och hjälpa bina och immunförsvaret att hålla tillbaka höga nivåer av virus. (Internetsökning på ”microbiome honeybees” ger mycket läsning, bl a: https://theconversation.com/bees-seeking-bacteria-how-bees-find-their-microbiome-129534)
Vi hjälper bina genom att kunna minska varroabekämpningskemikalier för att till sist kunna sluta använda dem helt.
Virusnivåerna kan sjunka tillräckligt på två olika sätt
1 – Ingen behandling alls
2 – Gradvis minskande behandling
– 1. Ett antal bisamhällen (med lättare försvarbara små fluster) placeras i en någorlunda isolerad bigård, minst 2 km för att se till andra bin inte utsätter dem för reinvasion av kvalster. Bigårdens bin får sedan inte någon behandling. Gärna 3-5 km avstånd till andra bin för större chans att få alla parningar där till minst 75% med rätt sorts drönare. Med 15 av de 20 drönarna som en drottning paras med. Då är det stor chans att resistensutvecklingen går framåt. Man byter varje år ut de sämsta drottningarna. Förutsatt att något (-ra) överlever som går att arbeta vidare med.
Några samhällen med bättre virusmotståndskraft kan kanske klara ev dominoeffekt när andra samhällen i bigården kraschar. Överlevare jagar sannolikt kvalster lite bättre och klarar sig ännu bättre när de känsliga är borta. Den här satsningen ger risk för stor förlust av bisamhällen, speciellt om man börjar med många samhällen i en sådan här bigård. Den risken sjunker snabbt under kommande år. Bättre resultat ju mer isolerad bigården är. Nya drottningar paras i bigården.
Om man startar en sådan bigård med avläggare och fullstora samhällen med friska bin (inga DWV-bin observerade) och nya läggande drottningar från en linje av bin med bra motståndskraft, är chansen god att man inte kommer att förlora något eller bara några få samhällen pga för höga virusnivåer.
– 2. Ett antal bisamhällen placeras i en eller flera någorlunda isolerade bigårdar i närheten av varandra. Där sköts de som vi gjort i Hallsberg. https://elgon.se –> Gradvis resistens. Kontrollera angreppsgraden av varroa regelbundet. Över 3 % (9 kvalster på 1 dl bin från ramar nära ynglet men utan yngel), behandlas bina mot varroa med tymolkuddar (https://elgon.se/tymol.html).
Nya drottningar paras i den mest isolerade av bigårdarna. De drottningar som i första hand placeras i projektbigårdarna är odlade från de bästa samhällena där.
Då det dröjer längre och längre mellan behandlingarna i samhällena är det ett tecken på att bina jagar kvalster bättre. Håll koll på förekomsten av ev vingskadade bin i samhällena genom att avläsa en skiva (0,5 x 0,5 m) framför flustret. Eventuell förbättring av motståndskraften mot virus kan avläsas av det man ser. Och mikrobiomet återhämtar sig bättre ju färre behandlingar det blir på ett år. När tymolbehandlingen sjunkit till 5-10 gr på ett år verkar det som att mikrobiomet återhämtat sig så mycket att man allvarligt kan fundera över om det är dags att sluta med behandlingarna helt, speciellt om man är nere i 5 gr/år. Man kan börja med en bigård med få antal samhällen.
I början av vägen till behandlingsfria bigårdar
1. Mät angreppsgraden av varroa – 2-3 (eller fler) ggr per säsong – tillräckligt bra beslutsunderlag (när det finns normal mängd yngel i samhället) – behandla senast en vecka efter att en mätning visar att det behövs
2. Använd en masonitskiva 0.5 x 0.5 m framför flustret inspektera vad bina har städat ut var 7-10 dag – ”virusnivån”
3. Utvecklas samhället som förväntat?
4 A. Finns det åtminstone några områden med tätt täckt yngel?
4 B. Inte bara områden med 50% hål där man förväntat sig täckt yngel
Nästan helt behandlingsfria bigårdar
1. Använd en masonitskiva 0.5 x 0.5 m framför flustret – inspektera vad bina har städat ut var 7-10 dag – ”virusnivån”
2. Finns det områden med tätt täckt yngel?
3. Utvecklas samhället som förväntat?
4. Mät (eventuellt) angreppsgraden av varroa 1 (eller fler) gånger per säsong (när det finns normal mängd yngel i samhället) – behandla senast en vecka efter att en mätning visar att det behövs
Helt behandlingsfria bigårdar
1. Använd en masonitskiva 0.5 x0.5 m framför flustret – kolla”virusnivån”
2. Områden med tätt täckt yngel?
3. Utvecklas samhället som förväntat?
4. Mät angreppsgraden när det finns en normal mängd yngel i kolonin, om punkt 1-3 ovan ger anledning till det.
För att hjälpa bisamhällena under utvecklingsarbetet och avelsarbetet rekommenderas
1. Till en början om möjligt få antal samhällen i bigårdarna. Öka antalet vartefter varroa- och virusmotståndskraften ökar för att öka bra drönarinflytande i området.
2. Liten flusteröppning. (Bitidningen nr 1-2, 2020, sid 10-13)
3. Små naturliga cellstorlekar. https://elgon.se/resistenshjalp.html