Bin kan utvecklas snabbt på våren eller långsamt, eller mitt emellan. Carnicabin brukar vara kända för att utvecklas snabbt, medan nordiska brukar utvecklas långsamt då. Utvecklas de snabbt går det åt mer mat eftersom de ynglar mer. Det är ynglet som kräver mycket foder, både till mat och till att hålla värmen till ynglet.
Carnicabin ynglar speciellt bra vid tillgång på färskt pollen. Allra mest känsliga för tillgången på färskt pollen är de på sommaren, då kallt innesittarväder drar ner kraftigt på ynglandet. De nordiska bin är anpassade till ett sent drag. Ljungdraget har varit med och format detta bi. De gula bina eller ligusticabina kommer från ett varmare klimat där det kan vara lite drag under en lång tid av säsongen. Det förekommer att de ynglar mest hela tiden året runt. Därför har det uppstått skötselmetoder för att hantera detta. T ex att tränga ihop bina inför vintern på en låda som man sen fyller med så mycket foder som möjligt så det inte finns plats att yngla. Är lådan lågnormal begränsas också bistyrkan på ett passande sätt så att värmehållningsförmågan under vintern blir mindre och därmed också yngelsättningen. De skall vid full LN-låda med bin inte ha välisolerad låda, av samma skäl, gärna oisolerad låda, men välventilerad sådan, utan drag genom den.
En kall vår som denna 2017 sätter bina på prova. Det har visst inte varit en så kall maj månad (eller vår över huvud taget) sedan man började mäta temperaturen mer noggrant i mitten av 1800-talet.
Vilka bin är då bäst?
För överlevnaden av bina kan det vara bäst med mycket långsam utveckling. Därför att då hushållar de bättre med fodret så att det inte tar slut innan de kan samla mer färsk nektar från blommorna i naturen. De måste också vara motståndskraftiga mot sjukdomar, speciellt nosema, som kan bli besvärlig en vår då bina får sitta stilla inne i kupan långa perioder. Då försvinner inte de nosemasmittade bina i naturen utan smittar ungbina i kupan.
Men en biodlare som vill ha litet mer honung än bara 10-15 kg i snitt och ska försöka leva på honungsproduktion måste ha ett litet annorlunda bi. En sådan biodlare behöver ett bi som kan invintras starkare än bara på en låda lågnormal utan att yngla på vintern. Här föredrar jag Langstroth-längden på ramen så att bottenytan och därmed kupan blir större. Sedan kan det egentligen vara vilken som helst av de olika ramhöjderna för olika Langstroth-ramar.
Rikligt med foder vid invintringen skall sparas till vårens yngelsättning. Stora mängder foder behövs inte för övervintringen, utan för just yngelsättningen kommande vår. I våra trakter börjar yngelsättningen försiktigt på senvintern och ökar på i början av mars, för att sedan riktigt ta fart efter rensningsflygningen litet senare i mars.
Ett år som i år ska yngelsättningen variera i takt med möjligheten att flyga och hämta vatten (bina måste få tag på vatten), men inte någon gång minska för mycket. Biodlaren måste se till att det alltid finns minst 2 ramar med täckt foder så att bina vågar yngla. (Italienska bin vågar tyvärr ofta yngla kraftigt med nästan ingen foder kvar.) Bina måste vara härdiga och kunna flyga vid låga temperaturer för att kunna hämta vatten.
För några dagar sedan var det 8-10 °C. Många samhällen hade bin mer eller mindre packade i första skattlådan över spärrgallret. De fick två ytterligare skattlådor om de var mer packade, en ytterligare skattlåda om de var mindre packade. Idag 18 maj är det sommar! Bilden visar en bigård för några dagar sedan innan de fick fler skattlådor.
För att kunna ta vara på tidiga drag måste bina ha nått en bistyrka som innebär minst 2 skattllådor, en full med bin, den andra på väg, när draget kommer. Då kan man få en bra skörd från varje drag från och med det första, som oftast är från höstraps.
Detta kan betyda att man får fylla på med foder en lång kall vår som denna. Bäst är att vid behov ge täckta foderramar. Dem kan man få från lagret där man placerat sådana ramar från samhällen som haft gott om foder men inte full bistyrka i november hösten innan. (Dessa foderramar ersätts t ex med isolerramar av markskiva.) Foderramarna kan också komma från samhällen som dött under vintern. Ramar som är kraftigt nedsmutsade med utsot och som inte går att få rena använder man inte. Enstaka utsotsfläckar klarar ett starkt samhälle av.
Den här våren ser man skillnad på bisamhällena. Det finns de som ynglat för mycket och gjort åt för mycket foder. Det finns de som svarat upp för mycket på köldperioder och stannat upp ynglandet så gott som helt. Och så finns det de perfekta som inte behövt extra foder men ändå utvecklats hela tiden och uppnått tillräckligt bra bistyrka, om än inte störst. Så finns det de som utvecklats bäst men som man behövt ge kanske litet för många foderramar. Man får ta vara på de selektionsmöjligheter olika års förhållanden ger på det gäller avelsarbetet. Men första prioritet är varroaresistens.
