I Ystads Allehanda 16 juli uttalar sig Pros Henrik Smith om den största skadegöraren i bisamhället – varroakvalstret. Tidningen återger att han säger att när vinglösa bin visar sig dör bisamhället snart.
Skulle så vara fallet skulle jag aldrig ha kunnat haft så mycket bin, kommit så långt i min biavel eller fått så mycket honung.
Jag har hört liknande uttalanden tidigare. Det kommer ifrån erfarenheter med bin i Sverige som inte är selekterade för motståndskraft mot varroa. Och i sammanhang där man inte vill använda några andra preparat än organiska syror mot varroan. Om man använder syror när vinglösa bin visar sig är bina så försvagade av virus och kvalster att de inte tål syrorna något vidare. Det är vad jag kan förstå bakgrunden till prof Smiths uttalande.
I vilket fall med de bin jag använder kan man mycket väl använda vinglösa bin som indikationen på att samhället skall bekämpas, i ett avelsarbete, för att de sämsta bisamhällena skall avslöja sig och bytas drottning i. Om de vinglösa bina visar sig i april kan man ge tymol och samhället kan ge skörd senare på säsongen, eller inte. Om de visar sig mitt i säsongen, skördar man och ger tymol. Apistan går också att använda då det är tillräckligt milt mot bina, men man kan vilja låta bli detta medel av olika skäl. Man bör låta bli att ta honung från ett samhälle man använt Apistan i tidigt eller mitt i säsongen. Ett starkt sådant samhälle delar man i avläggare.
Det man inte ska göra är att ge upp och låta bina dö. Det är inte rätt mot pollineringsbehovet i naturen, mot bina och mot sig själv.