Varroakvalster förökar sig i binas yngel. Efter att de kommer ut ur cellen när det färdigbildade biet kryper ut, sitter de på vuxna bin och suger kroppsvätska.
Man har observerat att under binas yngelperiod 2/3 av kvalstren befinner sig i binas täckta yngelceller och 1/3 på bina.
Kvalster på bin. När kvalstret kom var fördelningen av kvalster i bisamhället 1/3 på bina och 2/3 i et täckta ynglet.
Om kvalstren suttit längre tid på bina innan de gått ner i en yngelsecell igen, skulle en större andel ha suttit på bina och om de suttit kortare tid skulle en mindre andel suttit på de vuxna bina. Ju kortare tid varroakvalstren sitter på de vuxna bina, ju snabbare går de alltså ner i en ny cell för att föröka sig. Då ökar varroamängden snabbare.
Det är alltså ur biodlarens och binas synvinkel önskvärt att kvalstren sitter så lång tid som möjligt på bina och därmed får till följd en långsammare utveckling av varroamängden. Så om andelen kvalster hade varit ½ på bina och ½ i det täckta ynglet hade det varit bättre.
I början av december 2015 var två yrkesbiodlare från spanska fastlandet på den lilla ön La Palma som är en av Kanarieöarna och höll föredrag om varroaproblemet (http://archiv.resistantbees.com/phoretische-varroen). En av dem var Manuel Izquierdo Garcia, biolog vid Universitet i Sevilla. (Tack Rüdiger Dietrich som uppmärksammade mig på detta.)
För 30 år sedan då varroan kom till Spanien var andelen kvalster på bina 1/3 och 2/3 i ynglet. Under de gångna 30 åren har kvalstrens beteende förändrats. Man kan säga att under 30 år av konventionell bekämpning av kvalstret har varroan svarat med att sitta kortare tid på kvalstret för att snabba på sin förökning och ändrat platsen de oftast sitter på biet, från bakkroppen till mellankroppen.
Man har följt den här förändringen och nu har förhållandet mellan kvalster på bina och i ynglet i Spanien ändrats till 15% på bina (mot tidigare 33%) och 85% i ynglet (mot tidigare 66%).
I Spanien idag är fördelningen av varroan i kupan 15% på bina och 85% i det täckta ynglet. resultatet av ändringen av fördelningen är en snabbare förökning av kvalstret och ett ökat behov av behandling, om man behandlar konventionellt.
Det här får konsekvenser för biodlingen. Det förklarar varför man varit tvungen att öka bekämpningen mot kvalstret i Europa. Det finns exempel på rekommendationer i flera länder där bekämpningen börjar på våren och fortsätter under hela säsongen. Och ändå, eller ska man säga, kanske också tack vare det ibland, har bina svårigheter att överleva till nästa vår.
Pudersocker
Vissa typer av bekämpning blir också mindre effektiva. Om man bekämpar kvalstret med pudersocker, som ju bara tar kvalstren på bina, måste man bekämpa mycket ofta för att det ska få någon effekt av betydelse.
Oxalsyra
Om det finns kvar litet yngel i samhället då man bekämpar med oxalsyra får det större negativa konsekvenser än tidigare. Detta blir mer aktuellt då klimatförändringarna innebär varmare vintrar. Det blir ännu viktigare med bin som har tydliga yngelfria perioder.
Återvändsgränd
Det blir allt tydligare att det är en återvändsgränd att använda alla typer av kemikalier mot varroan. Och det är idag i och med den snabbare förökningen av varroan svårare att arbeta fram bin och områden som är bekämpningsmedelsfria – vilket är lösningen.
Fokus på avel och skötselmetoder
Allt detta visar hur viktigt det är att arbeta för skötselmetoder utan kemikalier och att alla mer eller mindre deltar i ett avelsarbete för att bina ska kunna klara sig själva mot kvalstret utan att biodlaren använder bekämpningsmedel.
Dags att börja sluta med bekämpning
Det alla åtminstone kan göra är att försöka identifiera vilka bisamhällen som är sämst i att hålla efter varroan och byta drottning i dessa. Den enklaste åtgärden är att bara ta bort drottningen i ett sådant samhälle och låta bina dra upp en ny egen. Det är inte den bästa åtgärden, men en början. Sen kan man trappa upp åtgärderna allt efter intresse och möjligheter.
Jag håller fullständigt med att det inte är bra med kemiska bekämpningsmedel mot varroa och att mycket arbete behövs för att odla fram mer motståndskraftiga bin. Har använt puder socker behandling kombinerat med drönarcellavlägsning och avläggare bildning. Det fungerar ganska bra om man pudrar regelbundet under den aktiva bisäsongen, men samhällen blir ändå sakta svagare efter ca fyra år, om inte man fyller på med extra yngelramar när man ser den första tendensen till försvagning
Det är intressant att ta del av alla olika sätt bemöta varroaproblemet. Ditt exempel visar att man trots användning av en ekologisk metod inte blir problemfri utan letar efter någon annan lösning. Det finns fördelar och nackdelar med alla slags behandlingar. Men genom avläggarbildningen har du som jag förstår hela tiden nya samhällen att använda för att förstärka andra.
Pudersocker är ju också en kemikalie i sammanhanget och har som du beskriver det inte bara positiva egenskaper. Drönaryngelborttagning kan ha en mindre positiv egenskap i att selektera för kvalster som mer och mer föredrar arbetaryngel, vilket inte är bra.
Även om du har ett mindre antal bisamhällen kan du försöka identifiera de sämsta bisamhällen vad gäller varroamotståndskraft, genom varroanedfall eller ännu bättre genom biskakaren 2 ggr per år (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=842). Låta bli att göra avläggare av dessa samhällen och byta drottning i dem med puppa från ett bättre samhälle av dina. Gör avläggare av dina bästa. Om du har bigården någorlunda isolerat, 3 km till andra bin, kan du på så sätt utveckla dina bin att bli alltmer motståndskraftiga.
Sannolikt får du mindre negativ påverkan på bina av bekämpningen om du växlar om vartannat år med annan bekämpning, t ex tymol. Man kan också som alternativ metod på några av de bästa göra fler än en avläggare ett år, och i de sämsta ta bort allt täckt yngel, inte bara drönaryngel, två ggr med en veckas mellanrum. Båda dessa varianter ger mindre med honung. Därför gör man det vart annat år på ca hälften av samhällena. I stället kan man ha några fler samhällen.
Det är positivt att du tänker lite annorlunda än mainstream.