Det har ibland förekommit tvivel på att binas cellstorlek verkligen förstorats under 1900-talet, jämfört med hur de naturligt byggde själva före mellanvägens tillkomst. Det är främst i tyskspråkiga områden eller områden som påverkats av dessa där detta förekommit. Ibland dyker det upp en och annan artikel på tyska som säger så. Jag har mer än en gång förvånats över detta. Men jag tror att jag börjar förstå orsaken.
Ikonen Enoch Zander
Tyskland är ett land med många biodlare och många universitet och institut som sysslar med biodling. Det finns ett flertal gamla auktoriteter på området. Enoch Zander (1873-1957) är en. Han gav 1920 ut en bok, ”Die Sucht Der Biene” som blivit ett standardverk för alla nya och gamla biodlare. Precis som Åke Hanssons ”Biodlingens grunder” varit i Sverige. Zanders bok kom ut i många upplagor. Jag tror att den från 1989, den 12:e, är den senaste. Efter hans död har Friedrich K Böttcher reviderat upplagorna, så han står med som författare på de senare uppalgorna och titeln är ändrad till “Haltung und Zucht der Biene”.
Bilden visar en del av sidan 236 i den femte upplagan från 1941. Klicka på bilden så blir den större och lättare att läsa för dem som kan läsa tyska och den typen av gamla bokstäver. Ett stycke där lyder ungefär så här i svensk översättning.
”Hela frågan har nyligen förklarats något av Hofmann (1937). Han fann att naturligt byggda vaxkakor och den första gjutformen för mellanväggar av Mehring hade 748-750 celler/dm2 [≈5,55 mm cellstorlek]. Ungefär 1860 tillverkade Graber från Schweiz, av någon underlig anledning, gjutformar med 835 celler [≈5,25 mm]. Det fanns t o m några med 1120 celler/dm2 [≈4,55 mm]. Så dagens produktion av stora celler är verkligen ingen förstoring, utan en återgång tillbaka till det naturliga.”
Det är jag som gjort beräkningarna av cellstorlekarna i mm med hjälp av formeln X=100÷√(A÷2,315) där X=cellstorleken i mm och A=celler/dm2. Man kan kontrollera formeln med A=23150÷X2.Tidigare i boken finns det uppgifter om cellstorlekar från några olika platser av några ryska biodlare, Tuenin och Bogdanov. I den 12:e upplagan står det att Tuenin från Tula (12 mil söder om Moskva på samma breddgrad som London ungefär) har uppmätt cellstorlekar på 4,99 till 5,26 mm. Bogdanov har uppgifter från Leningrad på 5,53 till 5,69 mm. (Jag är inte säker på om uppgifterna gäller fritt byggda vaxkakor eller utifrån vaxmellanväggar. Eller om t ex uppgifterna från Leningrad är från en svärm som bygger fritt, där den kommit från ett samhälle med cellstorlek 5,4-5,7 på mellanväggarna. Då brukar de först bygga ungefär enligt dessa siffror. Nästa generation bygger sen något mindre ytterligare om bina får chansen.) Motsägelsen till uttalandet i citatet ovan blir ännu tydligare då man tar del av nyss nämnda uppgifter från den 5:e upplagan från 1941. I den upplagan anges cellstorlekarna från Tula vara 4,74 till 5,00 mm. Revisonen av de senare upplagorna av boken gjorde alltså motsägelsen mindre med denna ändring (men det kan väl inte skada så mycket, eller?).
Inflytandet från denna klassiska bok
Majoriteten av biodlare i Tyskland har jag förstått läser fortfarande denna bok och litar naturligtvis på denna gamla auktoritet. Ikonen kan väl inte ha fel, eller kan han det?
Jag tror det beror bl a på den här boken att åsikten dyker upp också från relativt nya biodlare, att cellstorleken inte har förstorats. De har förstås läst bl a Zanders bok.
Tobias Stever är en biodlare som byggt en hemsida med biodlingsinformation. Han behandlar cellstorleken i en artikel. Hans slutsats är att ingen förstoring har skett historiskt och därför är den förminskning som många gör idag onaturlig. http://www.bienenarchiv.de/veroeffentlichungen/2003_zellengroesse/zellengroesse.htm
Äldre cellstorleksmätningar
Jag kan inte se annat än att Stevers slutsats motsägs av hans egen lista över äldre mätningar av cellstorleken. När man läser hans artikel och många inlägg om cellstorleken är det svårt att se att författaren verkligen förstått att de olika cellstorlekar som naturligt finns i ett bisamhälle mestadels används till olika saker av bina. Och att de olika storlekarna vanligtvis hittas på olika platser på kakan och i samhället.
Cellstorlekarna i kupan
T W Cowan (1890) nämner i en bok att större celler vanligtvis finns i ytterkanterna av kakorna och mindre mot centrum. Om du idag studerar en kaka i en topplistkupa (TBH) som har tillräckligt djupa kakor hittar du de största arbetarcellerna vanligtvis högst upp närmast topplisten och längst från flustret. Det är mestadels här honungen lagras. Här lägger drottningen bara undantagsvis yngel. Om en TBH-kupa inte är startad med bin födda i stora celler hittar man normalt 5,1 mm cellstorlek och mindre närmare botten och nära flustret.
En kaka från en topplistkupa hos Dennis Murrel i Montana. Minst cellstorlekar närmast nederkanten och flustret. Störst längst från flustret och högst upp.
Mätprover
När man har tagit kakprover och mätt cellstorleken, varifrån i kupan har man tagit dessa kakbitar? Hur många kakbitar har man mätt? Har man tagit bitar från alla delar av kupan? Har bina byggt kakorna man mätt utan hjälp av vaxmellanväggar? Är de från en svärm som kommit från ett samhälle med stora celler i yngelrummet eller har bina byggt sina egna kakor i några generationer?
Ibland presenteras mer än en cellstorlek från en mätning. Då vet man att man i alla fall har gjort mer än en mätning. Sällan får man reda på hur många mätningar som är gjorda eller hur de är gjorda.
Slutsatsen är att man måste läsa böckerna eller artiklarna i vilka siffrorna ursprungligen presenteras för att kunna bedöma hur tillförlitliga de är för att avgöra dessa bins naturliga cellstorlekar.
Cowan
En bra bok i ovan nämnda avseenden är ”The Honey Bee-Its Natural History, Anatomy and Physiology”, Houlston & Sons (1890), T W Cowan, sid 179-181. Boken kan läsas online här: http://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=wu.89094199411;view=1up;seq=10
Lite litteratur
Thomas Wildman I England i sin ”A Treatise on the Management of Bees” (1770) anger cellstorlekarna 4.6 mm till 5.1 mm. T W Cowan anger i ” The Honey Bee-Its Natural History, Anatomy and Physiology” (1890) 4.72 mm [1.86 tum/10 celler – obs att tummåttet här förfinats med decimaler!) till 5.36 mm [2.11 tum/10], sid 181). Cowan anger också genomsnittet till 1/5 tum ≈ 5,08 mm. Det är en lätthanterlig siffra – 5 celler per tum. Mellanväggar med det cellmåttet namngavs ofta tidigare som 900 celler/dm2. Olika mellanväggar med olika cellstorlekar namnngavs ofta med antalet celler per dm2. A I Root i USA använde måttet 5 celler per tum då han gjorde den första vaxvalsmaskinen 1876 för att kunna tillverka större mängder mellanväggar.
Förstoring
Usmar Baudoux från Belgien propagerade i slutet av 1800-talet starkt för att använda så stor cellstorlek som möjligt till arbetsbina. Han förordade 700 celler/dm2 (5,74 mm cellstorlek). Han publicerade ett antal artiklar i tidskriften Bee World 1933-34 i ämnet. H Gontarski gav ut några skrifter 1935 där han bearbetade frågan och kom fram till att 5,8 mm cellstorlek var övre gränsen för bina. Sen klarade bisamhället inte av att växa i styrka. De gäller alltså cellstorlekar för ynglet.
En illustration i Bee World januari 1934 av Baudoux som visar storleksskillnaderna mellan bin födda i olika cellstorlekar. Den största (nr 1) är förr i en 6,0 mm stor cell. Den minsta (nr 9) i 4,7 mm.
Frank Cheshire i England skrev i sin klassiska bok på två volymer att han var den ende som arbetade emot en förstoring av bina och försvarade storleken 5 celler per tum (ca 5,1 mm). “Bees & bee-keeping : scientific and practical”, L Upcot Gill (1886-1888), Frank R. Cheshire, del 1, sid 176, del 2, sid 315-318. Den går att läsa online här via den här länken: http://catalog.hathitrust.org/Record/005782980
Några textexempel från Cheshires bok.
Vad hände sen?
Förståelsen för varför det kunde finnas skillnader i cellstorlek t o m på samma kaka verkade saknas. Olika cellstorlekar har till stor del olika användningsområden i bisamhället. De större cellerna används i första hand för honungslagring och de mindre för yngel.
När man gav mellanväggar till bina fick de vanligen bygga ut dem i skattlådorna, där cellstorleken normalt är större än i yngelrummet. Kom ihåg att 5,1 mm cellstorlek var ett genomsnitt för alla cellstorlekar i bisamhället. Nu föddes inte längre några bin i mindre cellstorlekar än 5,1 som kunde hjälpa till att bygga sådana mindre cellstorlekar. Det är så här det fungerar.
- Små bin bygger lättare ut mindre cellstorlekar än stora bin.
- Det beror naturligtvis också delvis på arvsanlagen.
- Maten de får har betydelse(som delvis beror på cellstorleken.
Ibland blev det nu problem för bina att snyggt bygga ut mellanväggarna, speciellt under starkt drag – bina behövde snabbt bygga celler, stora gick fortast, för att lagra nektarn som snabbt fylldes på. Och oftast placerades mellanväggarna i skattlådor, alltså i honungslagringsutrymmet.
Bästa platsen för att få små celler utbyggda är under yngelrummet, i detsamma eller alldeles bredvid det.
I den amerikanska tidskriften Gleanings in Bee Culture december 1938 argumenterade E R Root, sonen till grundaren av tidskriften och en biredskapsfabrik, A I Root (han som tillverkade den första vaxvalsen som hade 5,1 mm cellstorlek), för två saker.
- Cellstorleken skulle inte vara mindre än 5,2 mm.
- Och den skulle inte vara större.
- Argumetet för att det inte skulle vara mindre än 5,2 vara att bina byggde ut mellanväggarna bättre.
- Argumentet för att det inte skulle vara större var att bina då skulle komma i obalans med naturen. Här hänvisade han till Frank Cheshire i England som starkt argumenterade emot förstoringen av bina.
Men Cheshire argumenterade mot förstoringen för att behålla 5,1 mm cellstorlek.
Några nyare mätningar
Thomas Seeleys mätningar av cellstorlekar hos vildbin i skogsområden i Arnot i nordöstra USA har använts som argument mot att bin naturligt bygger små cellstorlekar.
Men hans resultat var att de byggde 5,2 mm – i genomsnitt. Och det vet du vad det betyder. En del var mindre än så och en del större. Och du vet också vad de mindre användes till och vad de större användes till i första hand.
Tom Seeley höll ett antal utmärkta föredrag under London Honey Show i oktober 2011 som jag lyssnade på. Ett av dem handlade speciellt om hans undersökningar av vildbin i Arnot-skogen.
2002 tog Leif Hjalmarsson hand om ett samhälle från en änka efter en biodlare som hade dött 10 år tidigare. Han efterlämnade 10 bisamhällen som ingen tittat till eller gjort något med. Kanske var det en svärm som slagit in i kupan som Leif tog hand om. Bina hade byggt om flera kakor. Cellstorleken på de ursprungliga mellanväggarna hade sannolikt varit 5,4 mm. Cellstorleken varierade nu i kakorna mellan 4,77 och 5,4 mm
Några av mätningarna från en kaka som ombearbetats av bina i det samhälle Leif Hjalmarsson tog hand om.
Jag har på mina egna bin mätt storlekar mellan 4,55 mm och ca 5,4 mm, mest omkring 5,0 mm. Det gäller där bina själva byggt kakorna utan mellanväggar. Jag använder normalt mellanväggar med 4,9 mm cellstorlek. Mina bin har normalt inga eller små problem att följa mönstret bra. Efter selektion på de bin som bäst klarar varroan klarar också bina att bygga ut mellanväggar bra med 4,9 mm cellstorlek i skattlådorna. Kan det vara en tillfällighet eller är det ett resultat av selektionen för varroaresistens?
Mina små bin övervintrar bra, samlar bra med honung, svärmar inte mer än på den tiden jag använde stora celler.
Här följde mina bin inte 4,9-mönstret på mellanväggen då de återuppbyggde ett område med celler där jag skrapat ner cellväggarna för att lättare kunna larva om. Här gjorde bina 4,55 mm-celler och drottningen hade lagt ägg i dem.
Jag tycker om att tänka att mina små bin är mer i balans med naturen, att de är biologiskt optimerade och därför bättre rustade att leva ett friskt liv med så lite hjälp från mig som möjligt.
