1500 utan varroakemikalier

   South Dakota är Buffalo och Indianland i norra delen av Mellanvästern i USA.

Jag pratade med Chris Baldwin för ett tag sedan. Han är pollineringsbiodlare med ca 1500 bisamhällen. På sommaren är hans bin närmare hemmet i South Dakota. I februari pollinerar de mandel i Kalifornien. Efter det körs de till södra Texas för drottningodling och tillverkning av nya samhällen. Fokus i hanteringen av varroakvalstret är inte egentligen att eliminera det, säger Chris. Det är att eliminera bin som klarar av kvalstret sämst.

 I början av november körs bina till östra Texas för vintern. Den 1 februari flyttas en stor del till Kalifornien för att pollinera i mandelodlingarna. 1 Mars körs dessa tillbaka till östra Texas där de får skattlådor och delas på för produktion av avläggare. Med början i maj transporteras de till South Dakota för honungsproduktion. (Grundkartan: http://d-maps.com_carte.php?num_car=5184&lang=en)

Chris har inte behandlat sina bin mot kvalster på mer än tio år. Senast han använde Checkmite (aktiv kemikalie coumaphos; ersättning för Apistan) var 2003. 2004 och 2005 använde han oxalsyra, ingenting 2006, men tymol 2007. Sedan dess har inte använt någon bekämpningsåtgärd förutom avläggarbildning och avelsurval. Han förlorar bin, men inte så mycket på grund av kvalster. Han sköter numera sin bin som han gjorde innan ankomsten av varroakvalstret. När han talade med en annan större yrkesbiodlare nyligen, gjorde denne en kommentar om Chris bin att de förmodligen klarade av alla lantbrukskemikalier bättre än andra bin eftersom de inte blev utsatta för kvalsterbekämpningskemikalier.

Svartlistad

När Chris delar sina erfarenheter med andra blir han många gånger överraskad av responsen, eller bristen på den. Kanske någon tror att han tjänar pengar på att sälja drottningar från sina ”påstådda varroaresistenta bin”. Kanske det beror på att nästan alla (?) forskare säger att man måste behandla mot kvalster för att bina ska överleva. Men Chris gör inte det. Han försörjer sig på att hans bin producerar honung och pollinerar grödor.

Det finns numera så många exempel på varroabehandlingsfria biodlinger att man kan skriva ner en arbetsplan för att producera varroaresistenta bistammar. Forskare och andra biodlingsföreträdare berättar inte hela sanningen om man utelämnar det växande antalet behandlingsfria biodlare och deras system för framgång.

När Chris pratar med forskare, många välkända, om sina bin, blir det märkligt tyst en stund medan de stirrar ut i tomma intet en stund, sedan går de sin väg. De kommer inte på besök till hans bigårdar för att undersöka hans bin och metoder för att ta reda på mer, som man kunde förvänta sig.

Chris har goda referenser, biinspektörerna i de distrikt i South Dakota och Texas där han har bin.

En gång hade han en kolumnist på besök från bitidning. Denne ställde många frågor och han visade sin biodling. Jag är säker på att läsarna skulle ha tyckt det varit intressant att veta mer om hur Chris sköter sina bin. Men det kom aldrig någon artikel i tidningen. Det kan bero på att han gör en del annorlunda jämfört med vad som oftast lärs ut idag.

Inte undra på, sade han till mig att han känner sig svartlistad. Av vem och varför, om så är fallet, kan man undra?

En fullständigare bild

Efter ytterligare kommunikation med Chris om hans verksamhet blir bilden tydligare och ger mer intressant att tänka på. Det är värdefullt att jämföra erfarenheter och arbetssätt för att få en bättre förståelse av hur honungsbiet fungerar, dess roll i naturen och vad det betyder för oss som en ekonomisk resurs.

Kalifornien i februari

Chris kan mycket väl vara den enda stora yrkesbiodlare som fokuserar på pollineringtjänster som bara använder avel och avläggarbildning för att bekämpa varroan. Hans bin utsätts för lantbrukskemikalier, bin från andra biodlare bin som flyger fel in i hans samhällen, som sprider kvalster och sjukdomar av olika slag). Hans starka och friska bin rövar från försvagade samhällen av andra biodlares bin, där de plockar upp varroa och patogener.

Det är inte svårt att förstå att hans bin ökar på sina problem på grund av detta. Patogener som Nosema plus kemikalierester från besprutningen av mandelodlingarna och extra kvalster och virus kommer att göra livet svårare för bina när de kommer till östra Texas i mars efter mandelpollineringen i Kalifornien.

  Efter pollinerigsuppdraget i Kalifornien körs bina till Texas. Här är de redo för att få skattlådor.

Texas i mars

Samhällena körs från Kalifornien till Texas i slutet av mars. Där får de skattlådor efter behov och det kanske blir en del honung. Nektartillgången i april är osäker i Texas.

Inte alla samhällen kördes till Kalifornien 1 februari för pollinering i mandelodlingarna. Resten är utspridda i utbigårdar i östra Texas för växa till i styrka och för att förbereda drottningodlingen, som börjar i början av mars i Texas. Avläggare görs i mars och april.

I östra Texas där han har sina bin är inte afrikaniserade bin ett problem. Och han har så många bisamhällen i sitt område att de dominerar starkt. Andra biodlares bisamhällen är också få där.

 Cellbyggarsamhällena görs iordning i början av mars med samhällen som stannade kvar i Texas då en stor del kördes tillKalifornien.

Drottningodlingen

I en större biodling måste varje del i systemet passa ihop med de andra delarna för att få allt att fungera och för att slutligen få försörjningen säkrad. En del som kan vara viktigare än andra är drottningodlingen och avelsurvalet. Speciellt om drottningodlingen är begränsad till en förhållandesvis kort period under året.

Europeisk yngelröta har blivit ett varaktigt problem i Amerika de senaste åren. Det kan mycket väl bero på den ökande mängden av kemikalierester i till exempel vaxkakorna i kuporna. Det stressar binas immunsystem.

Chris biodling belastas inte med varroabekämpningskemikalier. Det kan mycket väl hjälpa hans bin att hålla en bättre standard på sitt immunförsvar än bin i andra liknande biodlingar. Ändå kan hans bin under våren vid just den tidpunkt då drottningodlingen sker få en del problem med europeisk yngelröta. För att kunna vara säker på att han i rätt tid kommer att kunna producera det antal drottningceller han behöver, ger han de inblandade samhällena lite tetracyklin (antibiotika) i samband med drottningodlingen. Det tar hand om detta problem på ett effektivt sätt. Detta är det enda läkemedlet (kemikalie av något slag) han använder till sina bina.

 Samhällen i Texas klara i maj att lastas för att köras till South Dakota för honungsproduktion.

Sommaren i South Dakota

Samhällen som har samlat tillräckligt med honung till en foderreserv körs till South Dakota för klöverdraget. Det sker med start i början av maj. De kan också stanna ett tag längre i Texas för nektardraget från Triadica sebifera (det kinesiska talgträdet). Det är en chansning vilket drag som ger bäst.

 Skattlådorna tas av i oktober. Samhällena görs färdiga för transport till övervintringsplatsen i Texas.

Vintern i Texas

Skörd av honung börjar i juli och slutar i oktober i South Dakota. Bina kan då fodras vid behov, efter att skattlådorna tagits bort. I början av november körs de till östra Texas, förhoppningsvis före den första snöstormen i South Dakota, som ligger rätt långt norrut i Mellanvästern.

544 samhällen lastade för transport från South Dakota till Texas i november. Ytterligare 544 väntar på lastning.

Årliga förluster

Under sommaren går ca 20% av samhällena förlorade på grund av drottningproblem. Åtminstone delvis kan en del av dessa drottningproblem kommer från de besvärliga omständigheterna i pollineringsmiljön i Kaliforniens mandelodlingar. Patogener och kemikalier plockas upp.

I januari tar han hand om den samhällen som dött under vintern. Likaså kan de levande kan behöva skötas om, fodras t ex. Vinterförlusterna och förlusterna som sker i samband med pollineringen i Kalifornien kan tillsammans vara 10-20%.

Detta ger totalt en årlig förlust på cirka 40%, vilket i dessa dagar är den genomsnittliga årliga förlusten av bisamhällen i Amerika, vare sig du behandlar mot varroakvalstret eller inte. För en hel del år sedan nu hade Chris ett ”CCD-år” med ca 70% förluster. Men vädret var gynnsamt och han kunde ersätta förlusterna med avläggare från kvarvarande samhällen på en säsong.

40% förluster är lite för högt, men upp till 30% är acceptabelt för Chris med det skötselsystem han har. Han säger att behövs en viss mängd förluster för att sålla bort de sämsta samhällena och förmera de bästa och på så sätt kontinuerligt förbättra bistammen vid ett stabilt antal samhällen i stammen. Svärmrisken minskar också då man gör avläggare. Han säljer inte bisamhällen eller drottningar. Han får sin inkomst från pollineringtjänster och honung.

Bikupan

Biodlare älskar att diskutera olika detaljer i sina biodlingar. En är kupans utformning. Och man kan ha animerade diskussioner om hur bra eller dåligt det ena eller andra är, till exempel 8- eller 10-ramars lådor, ramformat och isolerade eller oisolerade lådor. Vad man många gånger glömmer är att varje del av ett skötselsystem, inklusive utformningen av kupans olika delar, är ett resultat av att de olika delarna passar ihop i ett välfungerande system som passar biodlaren det gäller. Om du ändrar en del, kan du behöva ändra även andra delar för att hela systemet ska fungera bra. Och särskilda omständigheter för just dig kan spela en roll varför du har valt de lösningar du gjort.

Chris Baldwin använder en 10-ramarsystem med en shallowlåda (låg langstrothlåda där ramen är 448 x 137 mm) som låda 1. Den står alltid där. Den utgör en typ av expansionsutrymme som bina använder som de finner lämpligt, utan större kontroll från biodlaren. Bina renoverar, biter ner och bygga om kakorna i de ramarna. Ibland är de fult byggda, ibland är det mycket drönarbygge, ibland är det snyggt byggda ramar där.

Nästa låda är en hel-Langstroth med 9 ramar (448 x 232 mm) samt en ramfodrare av plast. Det blir trångt, men det håller tvärbygge av vax borta. Vid inspektion tar man upp ramfodraren först för att ge manöverutrymme. Så ser yngelrummet ut hela tiden. Chris använder nästan inga plastramar, utan förtrådade vaxmellanväggar i träramar, eftersom han i stort inte byter ramar och han har de ramar han behöver. Men om han idag behöver skaffa fler ramar blir det träramar med plastmellanvägg då dessa är billigast och snabbast att få i drift.

Sedan kommer spärrgallret. Skattlådorna innehåller sedan normalt 8 ramar i en 10-ramars langstroth och mediumlådor (de senare vad vi kallar ¾-langstroth, 448 x 159 mm:s ramar) med avståndshållare av metall i rambärarlisterna.

Bina

Hans samhällen kan sig växa mycket stora med detta som man kan tycka begränsade yngelrum. Bina använder yngelramarna effektivt till just yngel.

Hans bin är mycket mer sparsamma med fodret om det behövs än de vanliga s k italienska bina i USA. Chris har alltid gillat den mörkare typen av bin, kaukasiska och carnicabin (carniolan). Idag har han alla färger på bina.

Han började sitt avelsarbete med att selektera för varroamotståndskraft bland sina egna bin som han haft i många år. När de ryska bina, som de kallas i Amerika, Primorski i Europa, kunde köpas, andvände han sådana avelsdrottningar. Det blev avgörande för framgången i ta fram varroaresistenta bin. Han hänvisar till sin vän Kirk Webster som har samma erfarenhet av att använda Primorski-drottningar.

Gamla ramar

Chris Baldwin använder inget system för förnyelse av vaxet. Men ett visst mått av förnyelse sker. När drottningodlings- och avläggarsäsongen är över och ett samhälle bara blir svagare och svagare, exempelvis därför att det förlorat sin drottning eller att drottningen börjat lägga ägg dåligt, då räddar han inte ett sånt samhälle.

Yngellådorna, langstroth och shallow, från dessa ”rester” av samhällen placeras som skattlådor på andra samhällen. Efter skörden slungas dessa lådor separat. Den avtäckningsmaskin han har justeras för de gamla yngelramarna till maximalt skärdjup på knivarna. Det snyggar till gamla svarta ramar. Han sorterar bara ut sådana ramar som har mycket dåligt kakbygge eller är trasiga. De flesta av hans ramar är mer än fyrtio år gamla.

Många av hans lådor har fungerat ute i biodlingen i många år, men ett visst antal snyggas till i slunglinjen varje år.

Avläggare

Chris startar en avläggare med tre snygga yngelramar från langstroth-lådan och fyller ut den nya lådan med slungade djupt avtäckta yngelramar, samt foder på något sätt. Om inte annat så i ramfodraren. Denna yngellåda ställs ovanpå en slungad shallowlåda och får en krypmogen drottningcell.

Yngelrummet

Yngelrummet är mindre än vad många andra använder (många använder två langstrothlådor). Men det fungerar bra i hans biodling. Den årliga förlusten är ganska hög (som är det ”normala” genomsnittet i USA). Därför gör han många avläggare, som ger en minskad svärmbenägenhet. Samhällena har tillräckligt med tid att växa sig starka nog för både pollinering och honungsproduktion. Och detta fungerar bra med denna uppsättning på ca 1,5 langstrothlåda. Den lägre höjden jämfört med 2 langstrothlådor gör också att han får plats med fler samhällen på ett lastbilslass, 544 st, 16 st per pallyta.

Cellstorleken

Chris bryr sig egentligen inte om cellstorleken. Om han gjorde det skulle han kanske behöva ändra sitt system när det gäller vaxförnyelsen. Han har inte funnit någon anledning till att lägga mer arbete på detta område i sin biodling.

Så vad är då cellstorleken i hans ramar? Idag när han köper mellanväggar (plast blir det idag) är det förmodligen den s k standardstorleken, 5,4 mm, på dessa. För fyrtio år sedan, vem vet, var det kanske 5,2 mm, eftersom det då var en vanlig storlek. Det fanns flera olika cellstorlekar på vaxet från 5.1 – 5.6. Men under åren har naturligtvis cellvolymen krympt. När gamla yngelramar har täckts av djupt innan sådana slungats, har cellbottnarna och lite av cellväggarna dock lämnats orörda. Dessa delar av de gamla yngelramarna som ligger närmast den gamla mellanväggen har förminskade celler av kokongrester. Detsamma gäller naturligtvis alla gamla yngelramar. Dvs cellstorleken är mindre än ursprungligen. Men antalet celler per ytenhet är inte detsamma som i en kaka med utgångspunkt i en småcellig mellanvägg.

Livskvalitet

Biodling gör dig mer fokuserad på naturen och Chris ser ofta djur då han arbetar med bina. Hjortar, antiloper, hökar, örnar, ugglor, präriehundar, prärievargar, fasaner, skogshöns, grävlingar m fl. Han såg en gång sex älgtjurar ute på prärien. Vid ett annat tillfälle såg han en kungsörn flyga iväg med en prärievarg. Landskapet i South Dakota är inte så platt som det verkar många gånger, men det är så trädlöst att man ofta kan se från horisont till horisont.

Hur blir nästa säsong? Vädret kommer att växla om på olika sätt, med kyla och värme, torka och regn. Och vi behöver regn också förutom solen. Nästa säsong kommer alltid att vara bättre!

Chris Baldwin gör sin del i att sätta mat på bordet i USA genom att hans binas pollinerar framför allt en ekonomiskt viktig gröda. Mandlarna är också av stor betydelse för maten i många andra delar av världen.