Det har genomförts många test genom åren med liten cellstorlek för att undersöka kvalstrets reproduktion. Man har menat att man då undersökt den eventuella varroaresistensen hos bina. Det kan vara delvis sant, men bara delvis. Fokus har legat på kvalstret, inte på binas eventuella aktiviteter för att ta hand om kvalstret. Ett exempel på binas aktiviteter i detta sammanhang är VSH (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=290).
VSH test 2014. Jag använder läslins med ringlampa plus ett par läsglasögon med förstoring 2,5+ samt en pincett.
Att ignorera binas beteende vid undersökning av varroaresistens är inget bra val. Dock är kvalstrens reproduktion en intressant del av resistensen. För den vanlige biodlaren är det dock klart mer givande att fokusera på binas förmåga att ta itu med kvalstren. VSH är t ex ett bra beteende att ta fasta på i selektionen. Ett komplement är säkerligen att göra uppskattningar av kvalsterangreppet ett par gånger under säsongen, bl a för att få en hjälp med avgörandet när bekämpning kan behövas. (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=494) (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=503)
Lyssna också på naturen hur den väljer för att få fram det mest överlevnadsdugliga biet, använd små celler, åtminstone i yngelrummet (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=58) (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=318).
Hur är det då med kvalsterförökningen i små celler? Då varroan först kommer till en trakt, förökar sig kvalstret tillräckligt mycket i små celler så att varroapopulationerna kan bli mycket stora. Det skedde i Sydamerika och i Sydafrika där cellstorleken ligger på 4,8-5,0 mm. Och det skedde hos mig. Efter 5-6 år hade bina så små varroamängder och så små problem att man kallar dem varroaresistenta. Kanske hos mig också. Varroan har avverkat det femte året med problem nu och ser mycket positiva trender.
Det bästa reproduktionsförsöket
Det bästa vetenskapliga testet för att undersöka kvalstrets tillväxt i olika cellstorlekar är “Brood cell size of Apis mellifera modifies the reproductive behavior of Varroa destructor”, by Matı´as Maggi, Natalia Damiani, Sergio Ruffinengo, David De Jong, Judith Principal and Martı´n Eguaras in Exp Appl Acarol (2010) 50:269–279 (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19768560).
Det är ett test där bin av europeisk typ lever i en normal biodlingssituation, inte ett designat försök. Forskarna har gått in i den vanliga biodlingssituationen och samlat data, dock lät man först under 18 månader bli att bekämpa varroan för att kvalsterpopulationen skulle vara tillräckligt stor för att få ett bra resultat. Publikationen är tillräckligt värdefull för att rekommenderas till intresserade biodlare att via den angivna hemsidan betala för att få tillgång till hela texten. Den innehåller en bra diskussion och ger mycket kunskap i ämnet.
Försöket bekräftar andra test som visar att varroakvalster föredrar större celler. Fördelningen av kvalstren i ynglet där det finns olika cellstorlekar är i överensstämmelse med dessa tidigare resultat. Ju mindre cellstorleken är ju mindre är sannolikheten att man hittar kvalster i den.
Men om det hade varit bara små celler i yngelområdet – skulle då kvalstermängden ha ökat lika snabbt som om det bara hade funnits stora celler där? Det är en mycket intressant följdfråga till detta försök. Det finns en diskussion i artikeln som berör detta.
Man tog en täckt yngelram från ett antal bisamhällen och täckte av allt yngel och mätte cellstorleken på alla celler med kvalster i. Då en yngelram hade olika cellstorlekar berodde det på att det var en flera år gammal yngelram på vilken bina hade bitit ner områden och byggt om dessa med mindre celler. Sådana ramar hade också mycket kokongrester som gav mindre cellstorlek. En del ramar hade mer nybyggda kakor med 5,4 mm cellstorlek på mellanväggen som användes. (Personlig information.)
Samhällena hade vid provtagningen ett kvalsterangrepp mellan 16 och 63 % i arbetarynglet. Bina som grupp betraktades inte heller som varroaresistent. De med lägst angrepp påverkades naturligtvis negativt genom reinvasion av dem med högre angreppsgrad.
Varför undviker kvalster små celler?
Varför undvek kvalstren i försöket små celler? Sannolikt därför att de och deras döttrar blir infertila snabbare i sådana. Sista meningen sammanfattningen:
”Infertila moderkvalster var mer frekvent förekommande i mindre yngelceller.”
Orsaken till detta diskuteras i artikeln. Ett sannolikt svar är maten de äter, larver, puppor och bin. Larver i små celler för annorlunda mat än i stora celler, fenotypen blir annorlunda. Det är en logisk förklaring till varför varroan dras till larver i större celler. Maten smakar bättre och är mer närande för dem så att de får ett längre fertilt liv.
Yves Le Conte
På ett föredrag i Versaille i Frankrike 2006 på SICAMM-konferensen, arrangerad av den internationella föreningen för bevarandet av det mörka biet, visade Yves Le Conte en bild med den graf som visas på bilden. Den är tagen av en av schweizisk deltagare på konferensen. Den visar resultat från försök Yves Le Conte gjort, sannolikt med den vildbistam som är resistent mot varroa som finns i Frankrike.
Grafen visar en minskande fertilitet för kvalstren, ju mindre volym cellen har som de hittats i. Det är ungefär detsamma som att säga att kvalstren har mindre fertilitet ju mindre celler de hittats i. För att få volymen har man ju bara multiplicerat arean på cellbottnen med djupet på cellen. Ett sätt att namnge cellbottenarean är efter cellstorleken mätt i mm mellan de parallella sidorna på cellen. Om avståndet mellan kakorna är tillräckligt litet kan det också påverka djupet på cellen och därmed volymen, men om det är större än behövligt blir djupet på yngelcellen inte större utan avståndet till motstående kaka blir större, mer luft (åtminstone om det på motstående sida också är yngel). Yves Le Contes och Matias Maggis försök bekräftar varandra.
”Infertila moderkvalster var mer frekvent förekommande i mindre yngelceller.”
Kvalster lägger inte ägg i evighet. Efter ett antal rundor i yngelceller med äggläggning, ca 3 st, är deras fertilitet över. Nästa gång de går ner i en yngelcell är de infertila de kan inte lägga ägg.
Mindre antal äggläggningsomgångar i mindre celler kan man kanske inte upptäcka i alla dessa korta försök på 2,5 månader till ett år man gjort. Speciellt om storcelliga kontrollsamhällen är placerade i samma bigård där försöksbina finns. De delar med sig av sina kvalster, mer ju högre kvalstermängden växer sig i dessa.
Men i en trakt med bara småcelliga bisamhällen, varför utvecklades kvalstermängderna ändå så kraftigt, under de första åren efter att varroan kommit dit (med ingen eller relativt lite behandling mot kvalstret)? Det är en bra fråga. Det är uppenbart att någon form av anpassning till den nya parasitens närvaro skedde under dessa 5-6 första år. Bina behövde nog lära sig att jaga kvalster, utveckla ett slags hygieniskt beteende mot kvalstret, både en mer allmän reaktion mot yngel med kvalster och en mer specialiserad variant som VSH (där bara kvalster med avkomma städas ut ur yngelceller). Naturligtvis också selektion som favoriserar samhällen med utpräglat sådant beteende.
Drottningar från resistenta vildbin i Frankrike testades i Kanada mot inhemska bin. Resultatet visade ingen skillnad i varroaresistens. Drottningarna sattes till i bisamhällen som inte hade lärt sig att jaga kvalster då kvalstertrycket i allmänhet varit för lågt, bina hölls på stora celler, kontrollsamhällena var placerade för nära testsamhällena och testperioden var för kort.
Kan en del av VSH-resultaten man får med bin på små celler vara orsakade av eller förklaras av de små cellerna? Hjälper miljön med små celler bina och biodlaren att hitta VSH-egenskaperna i selektionsprocessen bättre? Skulle bra VSH-drottningar på små celler inte uppvisa lika bra VSH-värde på stora celler? Eller uttryckt på ett annat sätt.
Bidrar små celler till ett bra VSH värde genom att göra kvalstren infertilare snabbare? Resultaten som Yves Le Conte och Matias Maggi redovisat tyder på det.
Finns det fler fenotypiska förändringar på bin från små celler som har betydelse för resistensen mot varroa och virus?
