Behandlingsfria vildbin

Fram till nu i alla fall, har det här bisamhällets bin (och de bin som tillhör dess förhistoria) som kommer från en husvägg sedan generationer, aldrig blivit utsatta för bekämpningskemikalier av något slag, mot varroa eller något annat.

29 juni förra året tog jag en svärm från ett bisamhälle i en husvägg (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=558) i ett ouppvärmt hus i ett område där närmaste bisamhälle funnits några år ca 3 km därifrån. Men bina har funnits längre i väggen. Då var närmaste bin 6-7 km därifrån. Och då bina först fanns i i väggen hade inte varroan kommit till trakten än. I många år har husbina varje år lämnat en svärm.

Svärmen jag tog var inte så stor men hade en äggläggande drottning och byggde upp sig bra till ett invintringsdugligt samhälle. För att hjälpa det yngla hade jag arrangerat kupan åt dem så att de hade en skattlåda över spärrgaller. Jag skulle nog inte ha gjort så jag gjorde då utan gått på det naturliga i det läget. När det var dags att invintra blev det krångligt att låta dem behålla sin honung, då jag hade bråttom att få alla bisamhällen klara för vintern så jag tog bort skattlådan med honungen.

Bina hade nu inte så mycket honung kvar till vintern utan fick tillskott av ca 20 kg socker. Så att det skulle klara sig utan tillskottsfodring året därpå. Om jag inte tagit bort honungen hade det lilla samhället haft ca 10 kg honung och skulle nog ha klarat sig om jag vetat hur det sedan uppförde sig. (Mitt allra första bisamhälle 1974 hade ungefär lika mycket första vintern.)

Inga vinglösa bin fanns det nån gång, så det blev ingen tymolbehandling. Jag hade inte ännu någon bra och snabb metod att mäta kvalstermängden (det har jag i år, jag återkommer om det).

Drottningen slutade lägga ägg på sensommaren. I november satt bina så tätt under täckplasten att de såg ut som vakumpackade jordnötter. I mars i år i samband med rensningsflygningen fyllde de ut vinterrummet mer än i november. Mycket lite med döda bin på bottnen. Inte en enda avföringsfläck på framsidan av kupan.

De här bina verkar i alla fall vara mer vinterhärdiga och ha mer varroaresistens än vanliga biodlarbin som inte selekterats för t ex varroaresistens.

Så här kan det ha gått till

En svärm Elgonbin kommer från biodlaren 6-7 km bort (biodlaren har elgonbin och de många svarta mellankropparna på de små arbetsbina skvallrar om ursprunget då svarta mellankroppar härstammar från de afrikanska monticolabina som finns i elgonbinas ursprung). Svärmen slår sig ned i husväggen. Då har varroan inte kommit till området. Ingen biodlare tar bort honung eller ger socker. Utrymmet är begränsat så yngelmängden blir begränsad. Men bimassan blir till slut för stor för det fasta utrymmet (det utökas inte av någon biodlare) så bina svärmar varje år. Isoleringen är obefintlig utåt (inåt isolerar väggstockarna). Ingen byter vax och bina bygger vad de vill i cellstorlek. Elgonodlaren hade små celler. Här blir cellstorleken möjligtvis ännu mindre pga alla kokongrester.

I denna anpassning spelar den s k epigenetiken en stor roll. De här förhållandena i husväggen ger annorlunda kemisk omgivning, annorlunda larvmat i de mindre cellerna. Annorlunda mat då de bara får honung och inget socker. Gener stängs av och sätts på pga denna förändrade omgivning, men fortfarande samma gener, samma DNA. Det är epigenetik som forskare idag pratar mycket om. Epigentiska förändringar beror ytterst på kemiska förändringar pga miljöförändringar av olika slag. Här kan kemikalier som inte hör hit störa den epigetentiska anpassningen, t ex bekämpningsmedel (i lantbruket och i bisamhället). Det här är ett område fritt från sådana störningar.

Inga grannsamhällen finns. Det betyder att bisamhället inte påverkats av andra bisamhällens bin som flyger fel och därmed också ingen reinvasion av kvalster senare då varroan anländer.

Speciellt nu då varroan anlänt blir det drönare som blir ”pappor” som kanske undslipper kvalster som gillar andra drönarlarver bättre (dvs är bättre kvalstermat), och de som klarar bäst att bli parasiterade av kvalster. Sådana drönare blir det som parar sig med ungdrottningarna och bidrar till en förstärkning av anpassningen också genetiskt till varroans närvaro.

Eftersom samhället svärmar varje år blir det ett yngelavbrott som hindrar kvalstrets reproduktion och det blir en ny genetisk anpassning varje år med den nya generationen.

De mindre arbetarcellerna ger som sagt sämre mat för kvalstren så att fertiliteten hos dem hindras. http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=636 Det känner kvalstren och dras till de större cellerna, främst drönarcellerna. Dessa är också mindre än hos bin med stora arbetarceller. I sådana mindre drönarceller har bina lättare att identifiera och rensa ut celler med kvalster som har avkomma. VSH (Varroa Sensitive Hygien) på drönarpuppor.

Vad händer med vildbin i en biodlares kupa?

Om en vildbisvärm hamnar i en kupa med stora celler ändras miljön och en epigenetisk anpassning ”åt andra hållet” sker. Om det finns fler bisamhällen nära vildbina blandas bin från dessa efter felflygningar (som är vanligt). Om grannbina inte har resistens mot varroa påverkar det de mer resistenta bina negativt. Och reinvasion av kvalster från grannsamhällena sker. Också besvärande för de mer resistenta bina. Är vildbina tillräckligt resistenta nu även om de var det när de var själva i husväggen? Kanske inte.

Om bina hamnar i en kupa med små celler i en omgivning med bisamhällen på små celler som har en hel del resistens, då kan det gå riktigt bra för vildbina. Speciellt om det inte finns bin som är dåliga på att bekämpa varroa i närheten.

Vad kommer att hända med mina vildbin? Kommer de att fortsätta att vara behandlingsfria?