Att hålla koll på angreppsgraden

I sökandet efter avelssamhällen för denna säsong testade jag ett antal samhällen avseende angreppsgraden av varroakvalster i början av maj. De jag testade hade inte behandlats mot varroa antingen inte alls förra säsongen, eller mycket lite med tymol under våren förra året efter att ha visat något enstaka vinglöst bi. Detta var innan jag börjat använda biskakaren. Bättre hade varit att använda biskakaren innan jag beslutade mig för att använda tymol för att verkligen veta angreppsnivån och behovet av bekämpning.
Jag använde biskakaren (mer info om den och hur man använder den: http://naturligbiodling.eu/blogg/?cat=126). Det fanns samhällen med 0 kvalster från drygt 300 bin. De bästa av dem använder jag som avelssamhällen i år.

 Varroagaller, t v utan gallerskyddet.

Jag gav också ett antal samhällen varroagaller för att kolla det naturliga nedfallet under ett par veckor. Det blev tre veckor. Det täckte nästan hela bottnen.
Jag skickar några drottningar utomlands och Jordbruksverket vill vara säker på att jag inte har Tropilaelaps kvalster och inga små kupskalbaggar. (Båda dessa skadegörare har inte påträffats i Sverige, Tropilaelaps inte ens i Europa, kupskalbaggen bara i Italien.) Tre veckor innan veterinären och bitillsynsmannen kom på besök för att kontrollera mina bin jag placerat ut varroagallren. Veterinären var med bl a för att lära sig mer om tillsyn och bisjukdomar. Naturligtvis kontrollerades också för ev förekomst av amerikansk yngelröta.
Två av dessa samhällen jag kontrollerat med biskakaren fick varroagaller. Tre veckor senare hade det ramlat 7 kvalster på det ena. Det andra hade 8. Biskakaren hade gett ett kvalster vardera för dessa två bisamhällen.
1 kvalster per 300 bin betyder 0,3% angreppsgrad (oräknat kvalstren i ynglet, de är vanligtvis åtminstone dubbelt så många).
Låt oss säga att jag missade 2-3 kvalster av det naturliga nedfallet. Det skulle då bli 10 kvalster under låt oss säga 20 dagar för enkel matematik. Det ger 0,5 kvalster per dag. Det har sagts att det naturliga nedfallet per dag under yngelperioden multiplicerat med 120 ger ungefär det totala antalet kvalster i samhället. Det skulle bli 60 kvalster var totalt i dessa två samhällen. Antalet bin i dessa samhällen var mer än 30.000 vardera. Men låt oss säga att det var 30.000. Om man delar 60 med 30.000 får man en angreppsnivå på 0,2%. Denna nivå är dock inklusive kvalster som hade varit i ynglet under dessa 20 dagar, så siffran är inte direkt jämförbart med 0,3%, för att bekräfta att de två metoderna ger ungefär samma resultat. Uppskattningen av att multiplicera med 120 och andra osäkerheter gör jämförelsen eller metoderna inte exakta ändå.
Har denna jämförelse ger en indikation på att dessa metoder är tillräckligt bra för att kontrollera mängden varroa i ett bisamhälle? Båda metoderna har använts av andra för att avgöra när man ska behandla mot varroa eller som ett hjälpmedel för att välja ut samhällen för varroaresistensavel.
När angreppsgraderna är så låga som anges ovan, är det inte möjligt att kontrollera VSH-egenskapen heller, då man hittar alltför få puppor med kvalster. Man kan fråga dig själv om det är alls nödvändigt att testa för kvalsternivån längre. Jag håller med. Men alla mina bikupor är inte lika bra som dessa och reinvasionen är en verklighet. Så jag tror att jag måste hålla reda på kvalstermängden något sätt. Inte i första hand tror jag för att hitta de bästa samhällena, men för att hitta dem med mest varroa, så man kan skydda de andra från reinvasion.
Det perfekta resistenta samhället är naturligtvis ett sådant som inte påverkas mycket av reinvasion, att inte släppa in bin med kvalster på dem till exempel. Jag kommer att testa samhällen i augusti igen och jag kommer att kontrollera masonitskivorna framför kuporna för ev vinglösa bin eller grå ungbin som kryper planlöst runt. De är indikationer för virus som följer på stora varroamängder.