Home » Varroaresistenta bin

Varroaresistenta bin

– Afrikanska bin är resistenta mot Varroa-kvalster, eller blir resistenta på ungefär 5 år efter att kvalstret har kommit till deras samhällen i Afrika och Amerika

– Italienska bin på en isolerad ö nära Brasiliens kust har visat resistens på samma sätt som afrikaniserade bin i Brasilien. Men angreppsgraden av kvalstret har sjunkit långsammare.

– Den ursprungliga värden för Varroakvalstret, Apis Cerana, är resistent mot det. Ceranabiet är mycket likt Apis mellifera (afrikanska och europeiska honungsbin).

– Min Elgonstam är selekterad för varroaresistens sedan mer än 20 år.
   • När reinvasionskällor är få eller inga.
   • När angreppsgraden av varroas angreppsgrad testas regelbundet.
   • När bisamhällen behandlas när angreppsgraden är över 3%.
   • När drottningar i sämre samhällen byts ut –
   • Då verkar Elgonbin i mitt område bli resistenta.

 

AHB1, afrikaniserade honungsbin i Amerika

Ett afrikaniserat bi. Foto: Jeffrey W Lotz, Florida/Wikipedia.

 

AHB i Syd-, Mellan- och Nordamderika är resistenta mot varroakvalstret. Remy Vandame beskriver i sin doktorsavhandling 1996 att han fann angreppsgraden av varroa på AHB i Mexico att vara 5%. Och mer än 3000 kvalster totalt som mest i samhällena.

Den siffran är ungefär densamma som i en annan studie där Vandame också var involverad i, i Mexiko några år senare.

AHB-samhällena var inte ensamma i testbigården. Europeiska drottningar (EHB) korsade med AHB-drönare i ett antal samhällen befann sig i samma område. De hade bättre prestanda när det gäller att hålla nere angreppsgraden av varroa jämfört med EHB i USA eller Europa, men inte lika bra som AHB.

Felflygningar och tyst röveri i dragpauser är starkt misstänkt för att ha jämnat ut kvalstermängderna mellan de två grupperna något.

Cellstorleken hos afrikaniserade bin är ca 4,9 mm.

I december 1991 i Brasilien rapporterades att AHB-bin hade en varroa-nivå på 4% (ABJ okt 1997).

 

EHB på Fernando de Norhona, utanför Brasiliens kust

Europeiskt honnungsbi, sannolikt inte på liten cellstorlek. Foto Wikipedia/Luc Viatour/https://Lucnix.be

 

Bina på Fernando de Norhona är varroaresistenta. Det är italienska bin på en liten ö vid Brasiliens kust (latitud söder 22°). De har samma lilla mängd DWV (Deformed Wing Virus) som hos bisamhällen före ankomsten av varroakvalstret. Detta virus verkar vara det farligaste viruset som är kopplat till varroan. (DOI: 10.1038/srep45953)

1984 fördes 15 afrikaniserade bisamhällen utan drottningar till ön. De delades upp till 20 samhällen där drottningar sattes till som odlats från 5 utvalda italienska samhällen från Kalifornien. De inseminerades med drönare från ett samhälle från Georgia, USA.

Antalet samhällen hos öns biodlare var högst ca 50, idag kanske 30. Förutom dessa finns många vilda samhällen som tillsammans med biodlarnas samhällen bildar en bistam på Fernando de Norhona.

  • I november 1991 undersöktes 11 samhällen avseende angreppsgraden av varroa. I tre av dessa hade vartannat bi ett kvalster (angreppsgrad 50 %). Genomsnittet var 26 %. Lägst ca 9 %.
  • I april 1993 undersöktes flera samhällen. Högsta angreppsgraden var 39 %, i genomsnitt 19 %, lägst ca 9 %.
  • I maj 1996 av de undersökta samhällena var högsta angreppsgraden 25 %, i genomsnitt 14 %, lägst ca 9 %. Inga skadade samhällen, inga viruseffekter under alla dessa år. Snälla och lättskötta bin som gav god skörd. (ABJ [American Bee Journal] Oct. 1997)
  • I november 2012 befanns angreppsgraden vara ungefär samma som i maj 1996, dvs ca 14 % (DOI: 10.1007/s13592-016-0439-5)
  • I maj 2016 var angreppsgraden av varroakvalstret 1-2 %. Angreppsgraden i yngel var också lägre jämfört med november 2012. (DOI: 10.1038/srep45953) Har årstiden betydelse för angreppsgraden? Det har den i Sydafrika. På andra håll brukar den vara störst på hösten. ”Höst” kan vara efter en lång dragsäsong eller flera små, strax innan en längre dragpaus.  Lägsta angreppsgraden verkar på Fernando de Norhona vara i april-maj, och högst i november-dec. Siffrorna blir då mer logiska när man jämför nov 1991 med nov 2012 och april 1993 med maj 1996 och maj 2016.

En sak är uppenbar, bina och kvalstren är isolerade från reinvasionen från utanför deras område.

Inga kemikalier för att bekämpa kvalster och stora områden med jordbruksgrödor har använts. Sådana som kan smutsa ner kupans inre, t ex vax och bygga upp restämnen av dessa i binas livsmiljö i kupan. Både detta och den direkta användningen av dem kan sänka binas immunförsvar och försvarssystem.

Cellstorleken var sannolikt cirka 4,9 mm från början i alla fall i de afrikaniserade samhällen som fördes dit.

De afrikaniserade bina tog med sig sin mikrofauna. De första omgångarna yngel föddes upp av friska, icke kontaminerade små bin som hjälpte de nya drottningarna att epigenetiskt anpassa sig till den nya miljön.

 

AHB2, afrikanska honungsbin

Afrikansk bi i Sydafrika. Foto: JMK/Wikipedia 

 

När varroakvalster anlände till Sydafrika kunde man hitta samhällen med stora mängder varroa, upp till 50 000. Inga rapporter om stora förluster på grund av kvalstret finns, inte heller om små förluster. På ca 5 år var båda bityperna i Sydafrika resistena. Apis mellifera capensis var lite snabbare än 5 år och Savannbiet (Apis mellifera scutellata) lite långsammare till att bli kallade resistenta mot varroan (Mike Allsops doktorsavhandling 2006).

Idag (2014, DOI-studien angiven nedan) är angreppsgraderna låga och inga bekämpningsmedel (läkemedel) används för att bekämpa kvalstret.

I maj, vilket är höst var den genomsnittliga angreppsgraden ungefär 2%.

På våren i september var den ungefär 1,5%.

Totala varroamängden var i genomsnitt i maj strax under 1000, i september strax under 200. Ingen DWV (deformerad Wing Virus) hittades.

Inga bekämpningsmedel används eller användes, mer än i begränsad omfattning i kapbi-samhällen just efter kvalstret hade kommit. Inga Scutellata-samhällen fick bekämpningsmedel någon gång mot kvalstret.

Inga bin fulla av virus sprider DWV i Sydafrika.

Cellstorleken är 4,7-4,8 mm. DOI 10.1007/s10493-014-9842-7

 

EHB i mina bigårdar

Min testbigård 1 dec 2017, som beskrivs i Strategi A i nedan angivna länk till kapitlet Resistensavel på min hemsida.

 

Det finns flera populationer bin i Europa som är resistena mot varroakvalstret. Jag har selekterat mina bin för varroaresistens i mer än 20 år.

Hösten 2014 fördes tre samhällen från en miljö med sannolikt en del samhällen med högre kvalsterpopulationer inom 2 km, till en isolerad testbigård, där det var minst 3 km till andra bin. Inget bisamhälle behandlades 2014 före flytten. Inga vingskadade bin observerades under 2014.

Ett samhälle var svagt på våren 2015 och fick en tymolkudde (5gr tymol). Två avläggare gjordes 2015. I slutet av juni visade tre samhällen bin med förkrympta vingar (DWV). De hade angreppsgrader av varroa på 2, 3 och 7% och behandlades med tymolkuddar. Ett samhälle med 3% angreppsgrad visade ingen DWV och behandlades inte. I augusti 2015 var angreppsgraderna 0, 0,3, 0,3 0,3 och 3%.

Ett svagt samhälle som fick en äggläggande drottning tillsatt sent på säsongen klarade inte vintern. Två avläggare gjordes 2016, en gjordes 2017. 2017 var det tredje ovanligt dåliga året i rad och bigården ligger i ett skogsområde med låga nektarresurser.

Angreppsnivån av varroa var under 2016 0-1,5 %, och under 2017 0-1%.

Ingen behandling användes 2016 eller 2017.

Cellstorlek 4.9 mm – http://elgon.se/resistensavel.htmlStrategi A. Isolerad bigård, behandla samhällen över 3%.

 

Resistensavel i en miljö med högt virustryck

I de flesta västerländska länder har vi ett högt varroa- och virustryck. Förmodligen resultatet av kraftig användning av att behandla samhällena mot kvalster i många år. I områden där man inte behandlat mot varroa i Sydamerika, Mellanamerika och Sydafrika har angreppsgraden av varroa börjat högt utan att samhällen gått under i nämnvärd grad för att sjunka naturligt till som vi ser ovan till 1-4 %.

De erfarenheter jag har haft de senaste åren med att behandla samhällen med en angreppsgrad av varroa över 3% och ersätta de sämsta drottningarna – visar att denna strategi är en bra lösning för att utveckla varroaresistenta bin i svåra miljöer avseende virus.

Varroanivåerna verkar till slut hamna under 3 %, slutligen också utan att bekämpning behöver användas. Det tar förmodligen lite längre tid om de nya drottningarna kommer att para sig med fler än några få drönare från varroakänsligare samhällen, dvs om ens bigård inte är tillräckligt isolerad för att undgå en och annan ”felparning”.

 En drottning parar sig med ca 20 drönare i genomsnitt, så om en drottning parar sig med några enstaka ”felaktiga” drönare gör det inte så mycket bara man är noga med att byta ut de sämsta samhällena varje år. Läs mer på den här länken: http://elgon.se/resistensavel.html

One Response to “Varroaresistenta bin”

  1. Ragnar Zetterberg skriver:

    Jag följer dina råd här. Odla lokala drottningar och låta bina bygga eget vax är framgångsfaktorer mot varroa. Har Carnicabin idag och de har visat god resistens. Tror att alla som har bin vinner på att titta på hur bina gör i det vilda. Bigårdar finns ej, de sprider ut sig. Röveri och felflygningar =varroaspridning undviks därigenom bäst genom att sprida ut kuporna. Inte så svårt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *