Home » Behandlingsfria vildbin

Behandlingsfria vildbin

Fram till nu i alla fall, har det här bisamhällets bin (och de bin som tillhör dess förhistoria) som kommer från en husvägg sedan generationer, aldrig blivit utsatta för bekämpningskemikalier av något slag, mot varroa eller något annat.

29 juni förra året tog jag en svärm från ett bisamhälle i en husvägg (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=558) i ett ouppvärmt hus i ett område där närmaste bisamhälle funnits några år ca 3 km därifrån. Men bina har funnits längre i väggen. Då var närmaste bin 6-7 km därifrån. Och då bina först fanns i i väggen hade inte varroan kommit till trakten än. I många år har husbina varje år lämnat en svärm.

Svärmen jag tog var inte så stor men hade en äggläggande drottning och byggde upp sig bra till ett invintringsdugligt samhälle. För att hjälpa det yngla hade jag arrangerat kupan åt dem så att de hade en skattlåda över spärrgaller. Jag skulle nog inte ha gjort så jag gjorde då utan gått på det naturliga i det läget. När det var dags att invintra blev det krångligt att låta dem behålla sin honung, då jag hade bråttom att få alla bisamhällen klara för vintern så jag tog bort skattlådan med honungen.

Bina hade nu inte så mycket honung kvar till vintern utan fick tillskott av ca 20 kg socker. Så att det skulle klara sig utan tillskottsfodring året därpå. Om jag inte tagit bort honungen hade det lilla samhället haft ca 10 kg honung och skulle nog ha klarat sig om jag vetat hur det sedan uppförde sig. (Mitt allra första bisamhälle 1974 hade ungefär lika mycket första vintern.)

Inga vinglösa bin fanns det nån gång, så det blev ingen tymolbehandling. Jag hade inte ännu någon bra och snabb metod att mäta kvalstermängden (det har jag i år, jag återkommer om det).

FeralWIntered

Drottningen slutade lägga ägg på sensommaren. I november satt bina så tätt under täckplasten att de såg ut som vakumpackade jordnötter. I mars i år i samband med rensningsflygningen fyllde de ut vinterrummet mer än i november. Mycket lite med döda bin på bottnen. Inte en enda avföringsfläck på framsidan av kupan.

De här bina verkar i alla fall vara mer vinterhärdiga och ha mer varroaresistens än vanliga biodlarbin som inte selekterats för t ex varroaresistens.

 

Så här kan det ha gått till

En svärm Elgonbin kommer från biodlaren 6-7 km bort (biodlaren har elgonbin och de många svarta mellankropparna på de små arbetsbina skvallrar om ursprunget då svarta mellankroppar härstammar från de afrikanska monticolabina som finns i elgonbinas ursprung). Svärmen slår sig ned i husväggen. Då har varroan inte kommit till området. Ingen biodlare tar bort honung eller ger socker. Utrymmet är begränsat så yngelmängden blir begränsad. Men bimassan blir till slut för stor för det fasta utrymmet (det utökas inte av någon biodlare) så bina svärmar varje år. Isoleringen är obefintlig utåt (inåt isolerar väggstockarna). Ingen byter vax och bina bygger vad de vill i cellstorlek. Elgonodlaren hade små celler. Här blir cellstorleken möjligtvis ännu mindre pga alla kokongrester.

I denna anpassning spelar den s k epigenetiken en stor roll. De här förhållandena i husväggen ger annorlunda kemisk omgivning, annorlunda larvmat i de mindre cellerna. Annorlunda mat då de bara får honung och inget socker. Gener stängs av och sätts på pga denna förändrade omgivning, men fortfarande samma gener, samma DNA. Det är epigenetik som forskare idag pratar mycket om. Epigentiska förändringar beror ytterst på kemiska förändringar pga miljöförändringar av olika slag. Här kan kemikalier som inte hör hit störa den epigetentiska anpassningen, t ex bekämpningsmedel (i lantbruket och i bisamhället). Det här är ett område fritt från sådana störningar.

Inga grannsamhällen finns. Det betyder att bisamhället inte påverkats av andra bisamhällens bin som flyger fel och därmed också ingen reinvasion av kvalster senare då varroan anländer.

Speciellt nu då varroan anlänt blir det drönare som blir ”pappor” som kanske undslipper kvalster som gillar andra drönarlarver bättre (dvs är bättre kvalstermat), och de som klarar bäst att bli parasiterade av kvalster. Sådana drönare blir det som parar sig med ungdrottningarna och bidrar till en förstärkning av anpassningen också genetiskt till varroans närvaro.

Eftersom samhället svärmar varje år blir det ett yngelavbrott som hindrar kvalstrets reproduktion och det blir en ny genetisk anpassning varje år med den nya generationen.

De mindre arbetarcellerna ger som sagt sämre mat för kvalstren så att fertiliteten hos dem hindras. http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=636 Det känner kvalstren och dras till de större cellerna, främst drönarcellerna. Dessa är också mindre än hos bin med stora arbetarceller. I sådana mindre drönarceller har bina lättare att identifiera och rensa ut celler med kvalster som har avkomma. VSH (Varroa Sensitive Hygien) på drönarpuppor.

 

Vad händer med vildbin i en biodlares kupa?

Om en vildbisvärm hamnar i en kupa med stora celler ändras miljön och en epigenetisk anpassning ”åt andra hållet” sker. Om det finns fler bisamhällen nära vildbina blandas bin från dessa efter felflygningar (som är vanligt). Om grannbina inte har resistens mot varroa påverkar det de mer resistenta bina negativt. Och reinvasion av kvalster från grannsamhällena sker. Också besvärande för de mer resistenta bina. Är vildbina tillräckligt resistenta nu även om de var det när de var själva i husväggen? Kanske inte.

Om bina hamnar i en kupa med små celler i en omgivning med bisamhällen på små celler som har en hel del resistens, då kan det gå riktigt bra för vildbina. Speciellt om det inte finns bin som är dåliga på att bekämpa varroa i närheten.

Vad kommer att hända med mina vildbin? Kommer de att fortsätta att vara behandlingsfria?

3 Responses to “Behandlingsfria vildbin”

  1. Patrick Sellman skriver:

    Hejj Erik

    Tom Seeley har gjort en del undersökningar på temat som han presenterar i en föreläsning i denna podcast. Mycket intressant. Det handlar inte bara om gener. Biodlarna är tvugna att se över sina skötselsystem och metoder. Det är inte allting annats fel, enbart. Som många hoppats på.

    Epigenetiken är ett spännande område. Vet du om det finns någon forskning vad gäller skillnader i egenskaper hos arbetsbina vad gäller storlek på celler och temperatur. Det handlar inte om stora eller små celler i kakorna utan om att inte bakbinda bina utan låta dem få använda sin kompetens genom att inte hämma dynamken i samhället. De kanske behöver både och beroende på. I mina topplistkupor finns både stora och små celler. Spännande om man ökar komplexiteten ytterligare genom variabeln höjd ruvningstemp där jag via Johan Ingjald hittat lite forskning om det.

    Bra inlägg 🙂

    https://itunes.apple.com/WebObjects/MZStore.woa/wa/viewPodcast?id=428852272

    • Erik skriver:

      Hej Patrick
      Ska man ge bina optimala möjligheter att klara sig själva mot utmaningar i livet är Seeleys studier absolut intressanta. Alla biodlare kan eller vill nog inte gå hela vägen där, t ex att ha ett samhälle i varje bigård med genomsnittsavstånd mellan bigårdarna på 500-1000 m.:)
      Därför får man inrikta sig på att selektera för att göra bina arvsmässigt mer resistenta, t ex genom mer VSH-selektion. Speciellt där det är tätt mellan bisamhällen och biodlare.
      Men en intressant vinkling här är att där man vill hjälpa bina att epigenetiskt och genetiskt anpassa sig till att klara sig själva, där optimerar man deras livsförhållanden för att underlätta detta.
      Nej, tyvärr har jag inte ägnat mig så mycket åt den sidan, cellstorleken och temperaturen. Johan som du nämner har indikationer på att bina kan under korta perioder öka temperaturen så mycket så att kvalstrens reproduktion hämmas. Och deras förmåga att kontrollera temperaturen förbättras om de kan bygga ut kakorna helt åt sidorna och uppåt som de gör i vildsamhällen och i kupor utan bigång runt om hela kakan som i t ex TBH.
      De behöver säkert hela dynamiken av olika cellstorlekar. Men mellanväggen innebar en rationell revolution på sin tid så cellstorleken på mellanvägen blev en kompromiss. I början var den kompromissen oftast 5.1 mm. Idag kanske man på vissa håll hjälper bina mest med 4.9 mm om man använder mellanväggar.
      En annan aspekt här är att varroan egentligen är och skall vara en drönarparasit i första hand. Ett intressant inlägg som jag funderar på att göra mer av. http://resistantbees.com/blog/?page_id=2471

      • Patrick Sellman skriver:

        All form av odling är en kompromiss mellan natur och kultur. Ibland får vi fundera på om vi inte skall förflytta denna kompromiss närmare natur då det verkar vara en inbygd mekanism att den flyter mer och mer mot kultur.

        En tydlig indikator på för mycket kultur är när gift och mediciner skall tas till i allt större utsträckning. Då är det dags att börja fundera och ställa frågor.

        Någonstans finns det en bra balans 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.