Hans-Otto Johnsen var mycket skicklig redan i sin ungdom att hålla gamla amerikanska bilar och lastbilar igång. En sådan förmåga kan vara mycket värdefull för en kommersiell biodlare. Under många år arbetade han som sprängämnesexpert, men han blev förgiftad av nitroglycerin och var tvungen att byta jobb, så han gick in för att bli yrkesbiodlare.
Vid universitetet
Under ett antal år arbetade han som tekniker åt professor Stig Omholt i Norge, samtidigt som han utvecklade sin kommersiella verksamhet. Hans erfarenheter från dessa år har hjälpt honom att utveckla sin varroaresistenta bistam.
En yngelram på norskt format. Idag har han gått över till medium (3/4-langstroth)
Ganska snart lärde han känna mig och ville ha Elgonsamhällen att arbeta med. Han importerade ett antal nya samhällen från mig. Han höll koll på angreppsgraden av varroa i samhällena och slutade använda någon som helst typ av kemisk bekämpning mot något i kuporna. Han ville att hans bin skulle utveckla sin egen förmåga att överleva, vilket de gjorde.
Ed Lusby och Hans-Otto diskuterar småcell biodling vid en tankningspaus på väg till en av paret Lusbys bigårdar i Sonoraöknen 2003.
I Amerika
Vi reste tillsammans flera gånger till Amerika och studerade småcellbiodlare och producenter av vaxmellanväggar. Hans-Otto köpte utrustning och började producera vaxmellanväggar, småcelliga och storcelliga samt drönarmellanväggar med olika cellstorlekar. Hans mekaniska och ingenjörskunskaper kom väl till pass bl a då han ändrade och förbättrade utrustningen för produktion av mellanväggar, t ex kylning av trumman för att framställa rullar med jämna, tunna långa vaxark för inmatning i glattvals- och präglingsrullar. Uppsättningen av hela produktionslinjen behövde enligt hans åsikt fler kontroller av enskilda hastigheter för olika delar i produktionsprocessen, vilket han också konstruerade.
Hans-Otto och Gary Dadant diskuterar tillverkning av vaxmellanväggar vid ett besök hos Dadant i Hamilton, USA.
Forskning
Han började planera och utföra olika tester för att utröna effekterna av olika cellstorlekar i yngelrummet och för att producera virusfria drönare för parning med ungdrottningar. Han såg att bin lättare hittade (och rensade ut) drönaryngel med kvalster när dessa celler var mindre, vilket de naturligt blir arbetarynglet kommer till i mindre celler. Han såg också att kvalster lättare angriper de största drönarcellerna.
Han deltog också i andra småcelltest än sina egna. Ett av testresultaten kan hittas här: http://beesource.com/point-of-view/hans-otto-johnsen/survival-of-a-commercial-beekeeper-in-norway/
Idag har Hans-Otto fått forskningspengar av jordbruksdepartementet i Norge.
Resistent bistam
Han utvecklade sina bin i ganska isolerade områden, men inte helt isolerade, så ibland blev drottningarna bina parade också med drönare av carnica, buckfast och bruna bin (mellifera mellifera). Han har också arbetat tillsammans med Terje Reinertsen, en annan norsk biodlare, mycket lik honom när det gäller biodlingen. De utbytte avelsmaterial. Båda har upptäckt att deras bin lära andra bin hur man kan bli av kvalster. Det verkar som denna förmåga att lära nya bin är mycket viktig när man utvecklar en varroaresistent stam.
Idag har inte Hans-Otto behandlat sina bin på 15 år. Halterna av kvalster är normalt mycket låg i hans och Terjes samhällen och han ser aldrig några vinglösa bin nu. Under 2014 testades Terjes bin avseende varroamängderna av den norska biodlarföreningen som en förberedelse för en planerad forskning. (Birøkteren, vol 131, 2015 (1), sid 13 och 24.) Nivåerna var så låg att det var svårt att beräkna varroans reproduktionstakt.
När Hans-Otto flyttar sina bin till ljungen i slutet av sommaren, för att producera ljunghonung, plockar hans bin snabbt upp ganska många kvalster. Det naturliga nedfallet av kvalster blir då högre tills ungefär en månad innan frosten får bina att bilda vinterklot. Då är nedfallet nästan noll igen.
Artikel i bok
Under 2010 publicerade Georgia Pellegrini (https://en.wikipedia.org/wiki/Georgia_Pellegrini) sin första bok om naturlig mat: Food Heroes (http://www.amazon.com/Food-Heroes-Culinary-Preserving-Tradition/dp/1584798548) Hon har med ett kapitel om Hans-Otto och hans fokus på naturliga produktion av honung. Till exempel konstaterar han att småcellbin är mer biologiskt optimerade än storcellbin. Därför blir forskning som görs med småcellbin mer tillförlitlig om vad bin är och hur de fungerar.
I det här sammanhanget är det intressant att notera att norskt vax är nästan helt pesticidfritt.
En viktig del i hans kvalitetskontroll är att tillverka vaxmellanväggar på ett sätt som han tror hjälper bina på bästa sätt.
Inlärning och utlärning
Idag förstår vi att en anpassning av bin till att bekämpa Varroa är inte bara sker genom urvalsavel, naturligt urval eller urval av biodlare, för att ändra DNA-sammansättningen, men också epigenetisk anpassning, förändring av hur DNA:t uttrycks som en följd av ändrad miljöbelastning på bina. Detta pekar på vikten av lokalt anpassade bin. Nu pågår forskning med en tredje anpassningssteg, hur bin lära sig att hantera utmaningar och hur de för vidare denna kunskap till andra bin, arbetsbin till andra arbetsbin.
Hans-Otto fångade en carnicasvärm av icke resistenta storcelliga bin som slog in i en av hans svärmfällor. Efter att ha etablerat denna svärm i en av sina bigårdar skiftade han plats mellan detta och ett av sina resistenta samhällen. På det sättet fick det icke resistenta samhället flygbina från ett resistent. Efteråt uppförde sig båda samhällena som resistenta samhällen.
Ett år köpte han ungdrottningar av buckfaststam som inte selekterats för varroamotstånd. Han satte dem i avläggare gjorda av hans bin. Ungdrottningarna parades i hans bigårdar. Dessa nya samhällen spreds ut i olika bigårdar. Under två år fungerade dessa samhällen lika bra som hans varroaresistenta i att hålla borta varroan. Sen bytte han drottning i dem till hans egen stam.
Dessa två experiment är ägnade att ge oss en tankeställare, för att lära oss mer om hur bin fungerar.
Mer än 15 minuter av uppmärksamhet
Definitivt är Hans-Otto Johnsen värd mer än 15 minuter av uppmärksamhet, som en kommentator en gång tyckte var tillräckligt.
