Kim FlottumB

Kim Flottum är redaktör för den amerikanska bitidningen Bee Culture. I aprilnumrets ledare skriver han om ett svårt och viktigt ämne som bivärlden i mångt och mycket har uppmärksamheten riktad på idag. Jag frågade om jag fick använda hans ledare. Jadå, var svaret. Så här får ni läsa den översatt till svenska. På originalspråket kan den läsas här.

 

Kim Flottum BeeCulture April 2013 – ledaren ”Inner Cover”

För en månad sedan på dessa sidor, och för ett par veckor sedan i en ledare på internetsajten Buzz skrev jag om att katastrofen var på gång i Kaliforniens mandelodlingar i år. Det skulle inte finnas tillräckligt med bin för att pollinera de ständigt expanderande mandelodlingarna, och många av bisamhällena är ofta alltför svaga för att göra ett bra jobb. Sedan de var där förra året har det varit torka hemma där bisamhällena annars står.

Bina har inte fått tillräckligt med mat under hela året innan det nu är dags att vara tillbaka igen. Varroa har fortfarade små problem med biodlare eller forskare och hela tiden sprider kvalstren virus till varje bi i varje bisamhälle de kommer till. Samtidigt svingar nosema sin ying och yang – och så nådastöten – bara en lätt beröring av gift från överallt och var som helst det odlas något – systemiska insekticider och fungicider, herbicider – alla extrema biocider, alla med sin egen speciella bärarsubstans, adjuvans, spridare eller klistermärke – var en av dem ger föraningar om sin egen hemliga synergistiska partner i brott, de saker som gör dåligt gift än värre.

Men de förstnämnda utmaningarna – bristande näring, varroa, virus, nosema – bin kan faktiskt hantera dem – det är tufft, men såna är bin. Verkligen. De trivs inte när de är under attack och, ja, ibland dör de, men mestadels kan de hantera svåra utmaningar. Men spelet blir annorlunda när till detta läggs den sista droppen gift, det sista lilla ytterligare – som sista ridån. Och överallt ifrån kommer honungsbin dit där den där sista droppen väntar på dem.

Majs, till exempel. Över 100 miljoner hektar i år i USA. Det betalas högt, till biobränslen, och har orsakat en odlingsexpansion utan motstycke i USA:s lantbrukshistoria. Och varenda en av dessa hektar är mättad med systemiska bekämpningsmedel. Två, tre, fyra, fem, sex, sju år i rad. Uppbyggnaden i marken fortsätter med oförminskad styrka. Mer och mer och mer. Ett års rester, inga problem. Två, lite kvar från förra året, men inte så mycket. Men efter fem, sex, sju år … det är nästan mer gift än jord kvar i dessa områden. Och varje år tilkommer mer. Mer och mer och mer.

Forskningen säger, med rätta, att det inte är giftet som är problemet. Inte när bina ges endast en dos åt gången i mängd som från ett första-årsfält, utan att det finns några andra problem, som varroa, nosema eller virus. Sedan, efter en engångsdos, kollas hur bina reagerar på bekämpningsmedel som de stötte på för bara några dagar eller några veckor sedan – inget på lång sikt, ingenting av substans erhålls av kunskap, faktiskt. Ungefär som en nyligen utförd rapsstudie. Och ytterligare en. Men du kan inte argumentera mot fakta från en peer reviewed-tidskrift. När inte varroa, bristande näring, nosema eller virus-variablerna är med i sammanhanget, då är de här gifterna inte ett problem. En liten beröring av gift ensamt för sig självt är bara inget problem. Dessa vetenskapsfolk har exakt rätt. Det är bara lite gift. Och det är det som är problemet.

Nu till den verkliga världen. När du packar ihop biodlare från hela USA i den lilla världen Central Valley i Kalifornien i slutet av februari, då pratar dom. Inte för att de inte gör det på annat sätt, per telefon, men när de är där, är det ansikte mot ansikte över frukost, lunch eller en öl på kvällen. Och de är från hela landet. Från öster, där dessa inte-så-nya gifter har använts i mer än ett decennium. Från mellanvästern, där de inte har funnits riktigt så länge, men det är ack så mycket mer av dem. Och nu på väg västerut – det finns ingen plats att gömma sig och inte ett bi kan undgå angrepp. Giftet är överallt där majs är, och majs är överallt. Och du ska veta, det är inte bara majsen, en hel livsmedelsbutikskorg med grödor är inblandade.

Och när biodlare får prata, kommer de alltid tillbaka till jämförelsen mellan jordbruksbin och skogsbin. Jordbruksbina verkar regelbundet krascha och brinna. Alla variabler finns hos dem – varroa, virus, nosema, underäring. . . och gift. Och som jag sa, det är det sista som får till det – det är som att hoppa från en 20-våningsbyggnad – det är inte fallet som dödar dig, utan den mycket kraftiga inbromsningen på slutet. Den giftmängd, som år efter år byggs upp, det är den mycket kraftiga inbromsningen som dödar bin regelbundet varje år är det intryck man får. Och det gäller inte bara oss. Det gäller de människor som har sett de här forskningsresultatet igen och igen och igen. Bara fråga dem. Jag hörde en rapport från Penn State University i helgen som uttryckte just detta. Addera ett bekämpningsmedel till detta industriavfalls-mix våra bin måste ta itu med – kanske en systemisk insekticid eller en fungicid och saker går söderut – snabbt.

Sporer ökar, virus skjuter i höjden som en rymdraket, bin dör. Katastrofen. Skogsbin tycks dock undvika den slutliga dosen av gift som får allt att tippa över ända. Dom har varroa, virus och allt det övriga – utom att de inte får i sig den där sista dosen av gift. Och för det mesta så kraschar de inte. Men, iband gör de det, spektakulärt. Virus och speciellt nosema – vinner, när det paras med undernäring, och ibland verkar det räcka med virus och nosema var de än är. Ibland. Om dina bin kraschat och de inte är i Giftbältet, kanske detta är den demon du måste ta itu med.

Men en händelse i Kalifornien som berättades för mig av en biodlare det här året visar oss den verkliga världen när gift är inblandat. Bina som kom från Dakota-som-brukade-vara-klöver-men-nu-är-majs-land – inspekterades till att vara fina sju- till åttaramars-samhällen vad gäller bistyrkan. Såg fina ut. Mindre än en vecka senare letar biodlaren fram dessa bin för att visa upp – och de hade bara tre eller fyra ramar med bin, och ett gäng var redan tomma – döda. Borta. Vad hände? Jag såg samma sak förra året vid vandringen till mandelodlingarna så det inte är en sällsynt företeelse. Det händer ganska ofta, och mycket mer i år. Vad hände? Katastrofen.

Och berättelsen berättas om och om och om igen. Jordbruksbin mestadels kraschar, skogsbin gör det oftast inte. Men hörni – ingen plats går säker…

Det verkar inte finnas någon säker plats längre alls. Vi börjar få ont om platser och vi börjar få ont om bin. En sen lördagkväll lyssnar jag till en musikfestival på radion och en sångare avslutar med en melodi som fångar min uppmärksamhet. . .

 

Och du berättar

 

 

Om och om igen, min vän

Ah, du tror inte

Vi är på tröskeln

Till Katastrofen

 

Barry McGuire

 

Är det verkligen så?

 

En kommentar med en slags koppling. . .

Har du lagt märke till uppmärksamheten honungsbiet hälsa har fått på sistone? Det har varit glädjande att se. Massor av folk är oroade över våra kostnader helt plötsligt. I alla fall under de senaste åren. Jag tänker inte på folk som vill prata om biodling – så har det varit länge. Nej, jag tänker på dessa som är uppriktigt oroliga för honungsbiets hälsa. Det är det jag finner intressant. Haagen Dazs och andra kom med tidigt och är fortfarande med i spelet, verkligen. Två andra som har dykt upp tänker jag på speciellt. Monsanto upptäckte plötsligt att det fanns honungsbin, och de kanske kunde bidra med något. Och Bayer, som inte har dödat dem till höger och vänster, dag och natt under ett tag nu.

Har du sett Bayers mobila roadshow än? Eller sett planerna för deras Honey Bee Health Center som öppnar snart i North Carolina? Eller har du läst om Monsantos generösa donation till projektet Apis m: s planteringsprogram, som ska förse bin med fullvärdig kost i Kalifornien mellan pollineringsuppdragen? Jag är säker på att det finns mer som de här jordbruksjättarna har gjort för bin och biodling. Jag vet att de gör en hel del bra grejer för resten av världen – att ge pengar till välgörande ändamål och göra generösa donationer till alla typer av människor för alla typer av projekt. Missförstå mig inte. Jag tänker inte hitta fel hos någon av dessa jättar, åtminstone då det gäller att ge bra pengar till bra program.

Men vi vet alla att det är dessa företag som alla älskar att hata. Monsanto håller på med det här med frön och mat, och Bayer har ett projekt med gifter. Och de båda har mer pengar än Gud.

 

Så, hur svårt är det att få fram pengar för en god sak – bin, biodling och biodlare – från företag som inte har uppmärksammat något av ovanstående, någonsin, för någon orsak alls förrän nu?

Men nyligen verkar det ha dykt upp goda skäl, men mätt efter deras förmåga är de pengar som hittills spenderats bara småpengar för dem. Men de har har mycket att ta av.

Så jag frågar igen, är det OK att ta pengar från dessa, och från andra, som med största sannolikhet inte har haft vårt bästa för ögonen i det förflutna. Bra pengar, från kanske inte så bra företag?

Den brittiska biodlarorganisationen The British Beekeepers Association (BBA) var i en situation under flera år där de fick ekonomiskt stöd från ett bekämpningsmedelsföretag eftersom de helt enkelt var överens med vad som stod på etiketten på flaskan: ”… när det används enligt anvisningarna på etiketten är dessa kemikalier säkra för bin.” De betalade ett högt pris för dessa pengar, från biodlare som inte ville stödja organisationen och vägrade att dra nytta av dessa silverstycken BBA fick.

Jag förstår att BBA har bytt, eller inom kort kommer att byta position, och i och med detta är det slut på de kemiska bidragen de levde på. Men de gjorde bra saker för biodlarna med de pengarna. Bra pengar från kanske inte så bra företag?

Kan ”pengar” vara dåliga? Eller, eftersom de kommer från någon som uppfattas som dålig, är pengarna dåliga?

Ska man säga: ”Nej fråga inte om du får ge oss pengar, erbjud oss inte, tänk inte ens på att ge oss pengar? Du kan inte köpa dig ut ur det här.” Eller skall men enkelt inta hållningen: ”… du orsakade problemen, fixa till dem. Naturligtvis skall du ge oss pengar. I själva verket bör du ge oss en massa pengar. Du ska ändra ditt sätt och du bör erbjuda en (ekonomisk) syndabotgöring till oss alla för att du varit girig, kortsiktig och regelrätt ondskefull.”

Jo, att de är onda är inte givet, åtminstone när det kommer till bin. Inte än i alla fall, men det finns massor av tecken som pekar i den riktningen. Men den plötsliga tillströmningen av pengar och uppmärksamhet ger ett andrum, eller hur? Det var bara några år sedan de bekämpade oss så ofta de kunde, använde mer advokatkostnader mot oss så snart det behövdes än vad vi kunde uppbåda. De helt enkelt uppförde sig som en ångvält mot alla som kom i deras väg. Är du inte förvånad?

Tja, jag har fått en tanke. Du förstod väl att jag var på väg någonstans, eller hur? Eftersom dessa jättar inte orsakade några av de problem som de nu försöker åtgärda, vilket är en bra sak – om de verkligen vill hjälpa biodlingen och forskningen på honungsbin – varför kan de inte också finansiera forskning som inte har något att göra med någon av de saker som de försöker att fixa? Inte lika mycket pengar som helt enkelt sprids ut mera, utan mer pengar.

Saker som drönarsamlingsplatser, eller bättre övervintring och utrustning för det. Eller bättre sätt att identifiera honungsförfalskning så man snoka rätt på de kinesiska skurkarna så att de slutligen kan fångas. Och varför inte sätta ihop några utbildningsprogram, så att studenter kan studera vad de vill som har att göra med bin eller biodling? Skulle inte en Bayer Chair on Honey Bee Genetics ser bra ut i den årliga företagsrapporten? Vad sägs om att stödja biodlingskonferenser, så att de inte kostar så mycket att gå på för Bosse Biodlare, så han kan lära sig mer om det senaste då det gäller sjukdomsbekämpning, skötselteknik och marknadsföring. När allt kommer omkring, varför stöder de inte mycket mer?

Men naturligtvis svarar du omedelbart, du cyniker – vad är priset för det stödet? Föredragshållare på konferenser, helsidesannonser, en öppen bar på banketten? Nope. Inget sånt. Ingen skall nämnas. Bara en check.

Så om någon av er företag där ute känner sig lite skyldig, vad sägs om att hjälpa till där ni inte orsakat ett problem. Det skulle göra mycket för att övertyga mig att ni har vårt bästa för ögonen. Inte bara ert eget.

Bina dör i USA
Märkt på:            

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.