http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1151
Jag såg den fina filmen Inte bara honung igår i ett gammalt Folkets Hus i Kumla. Biografen ger en fantastisk retrokänsla i sig. Schweiz är fantastiskt vackert. Amerika fullt av kontraster.
Alla borde se filmen för att få full förståelse för vad pollinerare och då speciellt bin betyder för ekosystemen vi lever i. Köp filmen! Jag gjorde det från discshop.se Bina är livets motorer!
För att producera mat storskaligt som ger mycket mat åt världens växande befolkning och inkomster åt lantbrukare behövs pollinerare. Bara honungsbina kan hanteras så att detta är möjligt. Samtidigt utsätts de för stor stress. När man utvecklade detta sätt att odla i stora monokulturer klarade bina av stressen.
Monokulturerna utvecklas, större arealer (inga andra växter i närheten), effektivare ogräsbekämpning, mer sprutgifter för att skydda skörden mot insektsangrepp (det värsta är nog svampmedel som sprutas dagtid när bina är i blommorna), enorma transporter med bina från ena kanten av kontinenten till den andra.
Bina sköts mer ensartat med mindre genetisk variation som gör att att de inte kan anpassa sig för att klara av nya hot lika bra. Så dyker kvalsterparasiten varroa upp. För att skydda biodlingen och pollineringen tog man till ”skyddsgifter” utan att egentligen betänka alternativen ordentligt. Dessa gifter är naturligtvis inte nyttiga för bina heller. Men allvarligare är att kvalstren öppnar vägen för annars harmlösa virus som nu hamnar inne i bina. Här ställer de till stor skada. Inte bara det. Gifterna som används av lantbrukare och biodlare gör att virusen och andra sjukdomar också blir dödsbringare för bina.
Men i Sydamerika och Sydafrika använde man inga gifter när varroan kom. I Sydamerika hade man inte råd. Och i Sydafrika spelade det ingen roll eftersom vildbina dominerade helt. I båda fallen tog det 5 år så var bina resistenta mot kvalstret. Och på dessa ställen dör inte bina. De är inte hotade där!
Det man ser som motbjudande i filmen är den storskaliga hanteringen av bina jämfört med den småskaliga idyllen i Schweiz. Men det är inte filmens budskap egentligen. Man skriver inget på näsan på tittarna. Den slutsatsen är det tittare som dragit. Usch för den amerikanska biodlingen, som en del sagt. Men då tänker man inte på att amerikansk biodling är mycket variationsrik. Budskapen i filmen är flera. För att se dem måste man tänka efter lite mer än bara sådant som redan förutfattade meningar hjälper till att ta fram. Filmen ger mycket anledning till tankearbete för att hitta alla budskap.
Den charmiga bicowboyen i Arizona kommer också till tals. Han pratar positivt om de afrikanska bina från Sydamerika som lösningen på problemet. Skillnaden för biodlarna är att man fick ta på sig lite mer skyddskläder och använda en större rökpust. Ingen större dramatik egentligen när husägaren och biodlaren (utan handskar) tog rätt på bina som satt i takfoten. Har uppblandning med europeiska bin skapat mer lätthanterliga bin? Och avel av dessa bin, vad kan det ge?
Sen såg man en ”knasig” forskaridé i Australien när man tog rätt på drönare från vildbin i Australien (som härstammar från vanliga europeiska bin) som insemineras i odlade drottningar från biodlare (”tambin”). Så var man rädd för vad resultatet skulle bli och placerade de resulterande bisamhällena på en ö. Kostsamt och arbetsamt till liten nytta. Idén var att utöka den genetiska variationen. Det är bra. Men det gör man enklare på annat sätt. Vildbin tar man tillvara och placerar i kupor på många håll i världen.
En förhållande som många tolkat som att det inte finns bin i delar av Kina var handpollineringen av päronodlingar. Visst, bönderna sprutar så biodlarna håller borta bina och alla andra insekter har dött. Men handpollineringen började innan. Den gör man därför att man planterat sådana päronsorter som inte kan använda pollenet från vare sig de egna träden eller de andra päronsorterna i trakten. Man importerar pollen från en helt annan del av Kina för att få päron som ger mycket pengar. http://www.beewatchers.com/2010/02/why-not-just-bring-in-more-bees.html
En sak tog inte filmen upp. Att många stjäl all honung från bina och ger dem socker, och den sämsta varianten av det, majssockret. Bina behöver honung för att få en stark stam av mjölksyrabakterier i tarmsystemet. Det är förutsättningen för ett starkt immunsystem mot sjukdomar.
Lösningen på bidöden kunde man skönja i filmen:
- Varroaresistenta bin. De afrikanska bina i Arizona är exempel på detta. Så kallade VSH-bin är ett annat exempel (men de nämns inte i filmen). Läs om VSH här.
- Bin med större genetisk variation. De afrikanska bina i Arizona är exempel på detta. Kombinera bin från olika trakter med liknande klimat. Motsatsen är bin med liten genetisk variation. Jag tror inte många som sett filmen förstod att också den schweiziska biodlingen innehöll en katastrofal ingrediens: inavel. Den var sprungen ur en främlingsfientlighet avseende bin – ”det var nog bin från främmande länder som var orsaken till yngelpesten”. Tvärtom behövdes det ”friskt blod” – utökad genetisk variation. Och man måste inte döda bisamhällen som drabbats av det. Det räcker med att föra över dem på vaxmellanväggar. Men det är inte lagligt idag i en del länder, t ex Sverige.
- Bin behöver variationsrik kost. Om lantbrukare sparar kantzoner, stenrösen och dylikt och odlar växter som ger mat åt både vilda och ”tama” pollinatörer säkrar man höga skördar på de allt större odlingarna som behöver pollineras. Odlingar som ger mat till den allt större befolkningen i världen.
Starkare bin som klarar av varroakvalstret och slipper kemikalier mot kvalstret klarar bättre andra påfrestningar som lantbruksgifter och pollineringsvandring. Därmed inte sagt att lantbruksgifter är bra. Eller att vandringsbiodling av idag är det bästa sättet.
