Varroaresistenta bin i Norge

Det är positivt att forskarvärlden blir alltmer fokuserad på varroaresistenta bin. Den senaste rapporten kommer från en doktorand, Melissa Oddie. Hon har startat en undersökning varför en norsk biodlares population av bisamhällen kan kallas resistenta då han enligt egen utsago inte behandlat sina bin mot varroa på minst 19 år. Deras artikel är en förpresentation innan den kontroll-lästs av andra forskare (peer-reviewed) och kunde läsas och laddas ner här då detta skrevs: https://peerj.com/preprints/2976.pdf

Resultatet visade att varroan hos testbina hade en förökningstakt på 0,87, dvs en minskning över tid. Medan de icke resistenta kontrollsamhällena hade en förökningstakt på 1,24, dvs en ökning av kvalstermängden över tid.

Positiva detaljer i studien

1. Man använde en av biodlarens egna bigårdar och testade de samhällen som fanns i den. Man testade alltså inte drottningar som satts till andra bin på en annan plats, utan testade de anpassade bina och deras drottningar i sin normala miljö.
2. Det var långt emellan test- och kontrollsamhällena, 60 km.

Detaljer som det saknas uppgift om

1. Namnet på biodlaren. Han hade förtjänat en plats bland författarna.
2. Biodlaren har bytt avelsmaterial med en annan större biodlare sedan 2004. Denne har inte heller varroabekämpat sina bin sedan många år.
3. Antalet bisamhället som bildar den resistenta samhällespopulationen nämns inte.
4. Cellstorleken som biodlaren använder är 4,9 mm, dvs liten storlek, under nästan lika många år som han inte behandlat mot varroa.
5. Cellstorleken hos kontrollsamhällena nämns inte heller. Är den också 4,9 mm eller större?
6. Det nämns inte om det finns andra bin närmare respektive bigårdar. Testbiodlaren har flera bigårdar. Om någon av dem finns nära testbigården behöver inte ha påverkat testet. Hur många andra slags bisamhällen som finns nära test- respektive kontrollbigårdarna (om det finns sådana) nämns inte och i så fall avståndet till bigårdarna. Det har betydelse för reinvasionsrisken.
7. Ingenting nämns om de årliga förlusterna sedan åren tillbaka för test- respektive kontrollsamhällena. Det kanske är av underordnad betydelse och dessa siffror kanske inte finns nedtecknade. Men en viss uppfattning om förlusterna i början av anpassningen för testbiodlarens bin hade man kunna fått av sådana uppgifter. Men artikeln är inspirerande ändå.
8. Det nämns inte heller några råd till biodlare som inspireras av deras artikel till att starta en utveckling av sina bin till att bli resistenta. Det är naturligtvis inte en del i testets uppgift, men någon slags kommentar om detta hade varit positivt då många biodlare säkert kommer att uppskatta artikeln och inspireras av den. Sådana råd kan dock komma i uppföljande artiklar i biodlartidningar.