På min engelska blogg svarade Rüdiger Dietrich på mitt inlägg på jämförelsen mellan resistensaveln mot varroa i Tyskland och USA. http://www.elgon.es/diary/?p=311 Det var ett bra komplement som jag gjorde till ett eget inlägg. Här kommer det översatt till svenska:
Som tysk måste jag naturligtvis svara på Eriks bidrag ”Breeding varroa resistence: Germany versus USA” … 🙂 .
När det gäller aktiviteter vad gäller avel av varroaresistenta bin menar jag att det är bättre att jämföra Europa kontra USA. Annars hamnar Tyskland i för dålig dager…
Jag tror att den största nackdelen för Europa jämfört med USA är att ett finansierat kontinuerlig avelsprogram saknas. USA verkar ha minst 3 – Minnesota Hygienic Stock (MNHYG ), Russian Honey Bee-program (RHB = Primorskibin) och VSH -programmet , som alla verkar ha visat värdefulla resultat. Dessutom finns det ekologiska biodlare som utmärker sig i USA, till exempel Ed och Dee Lusby, Michael Bush, Dennis Murrel och andra som har varit innovativa och sedan många år etablerat behandlingsfri biodling. Och detta har uppnåtts med lokala bipopulationer utan ett komplicerat biavelssystem! Deras betoning av små celler, ramavstånd, ej förorenat bivax, osv, är inte bara logiskt och inspirerande. Det fungerar uppenbarligen.
Europa har naturligtvis gjort finansierade vetenskapliga undersökningar av Varroa och kan bidra till förståelsen av angreppsmekanismerna. På 90-talet t ex om putsningsbeteende (Bienefeld, Aumeier, Thakur etc.) eller VSH (Rosenkranz, Vandame). Men arbetena verkar vara sporadiska och inte utförda med målet att förse biodlarna med bättre motståndskraftiga drottningar.
Då det gäller biodlingsorganisationerna kan jag bara kommentera Tysklands med AGT (Arbeitsgemeinsschaft für Toleranzforschung) http://www.toleranzzucht.de/en/breeding-programme/ , som försöker ansluta och samordna olika biodlare för att få fram bin som kombinerar gynnsamma och varroaresistenta egenskaper. Emellertid verkar framgången hittills vara liten.
Men i mina ögon kan Europa bidra avsevärt med enskilda biodlares ansträngningar. Idén att använda afrikanskt avelsmaterial har använts av Erik Österlund (1989 ) och John Kefuss (1993). Erik använde Apis mellifera monticola från Kenya och John Kefuss ett tunisisk bi (Apis mellifera intermissa ). Det resulterade i Elgonbiet som blivit ett bi som behöver mindre eller ingen varroabehandling. Detsamma gäller för Kefuss bin och han vinner meriter genom att vinna uppmärksamhet hos allmänheten med sitt ”World Varroa Challenge”.
Ett viktigt arbete utfördes av Tom Rinderer i USA (RHB), som tog vara på ryska bin som sedan 200-250 år levt med varroakvalster och därmed borde ha utvecklat motståndsegenskaper. Paul Jungels i Luxemburg har tagit använt dessa bin och Apis mellifera meda i kombinationer med Buckfast. Josef Koller tog initiativ till ett arbete med Primorskibin i Europa.
En biodlare som använder lokala (carnica) bin för sitt avelsprogram är Alois Wallner från Österrike http://www.voralpenhonig.at/ , som sedan 1990 har selekterat för bin som putsar bort och dödar varroakvalster genom att bita bitar av Varroans ben. Resultatet är ett bi som dödar nästan varje kvalster (varroa killer faktor 100). Dessutom uttrycker hans bin VSH-beteende och är följaktligen bin som behöver endast få eller ingen behandling med myrsyra.
Enligt min mening en modig europeisk biodlare som också måste nämnas är Juhanni Lunden i Finland http://www.saunalahti.fi/lunden/varroakertomus.htm . Han lyckades med en brutal metod odla fram varroaresistant bin, som inte har behandlats sedan 2009. Han använde ett starkt selektivt tryck, dvs en i början hög varroapopulation, för att nå sitt mål och därmed kom andra egenskaper som milt temperament eller bra honungsskörd i andra hand.
Dessa ansträngningar ger en stark grund i Europa. Sedan måste både spridningen av ”resistenta gener” genom lämpliga drottningar och lämpliga avelsprogram komma till stånd. Dessutom bör användningen av ekologiska biodlingsprinciper som bidrar till behandlingsfria bin uppmuntras. Det inkluderar modet att inte använda varroabehandlingar alls för att framselektera optimalt resistenta stammar. Det finns redan rörelser i Europa som är på väg, se http://resistantbees.com/ (Tyskland och Spanien), men Europa bör definitivt påskynda processerna och lära sig av det positiva som finns i USA. Detta gäller särskilt den vetenskapliga sektorn och finansierade EU-program.
