Varroastrategier i Tyskland och Amerika

Häromdagen fick jag den tyska bitidningen Imkerfreund nr 12-2013 i postlådan. I den fanns det två saker jag lade märke till. Varroabehandlingskonceptet i delstaten Hessen i södra Tyskland och en intervju med en tysk forskare som leder ett avelsprojekt för varroaresistens som bygger på deltagande av vanliga biodlare. Man redovisar ett visst mått av framgång.

Tyskland

Varroan har funnits i Tyskland i ungefär 40 år. Där är de flesta inriktade på att renavla carnicabin med hjälp av isolerade parningsstationer och inseminering. De flesta som har buckfastbin avlar på liknande sätt. I södra Tyskland är det officiella behandlingskonceptet mot varroa följande (man kan tänka på att varroasäsongen är längre där jämfört med oss i Sverige):

• April-Juni      Skär drönaryngel och gör avläggare.
• Juli               Efter honungsskörden i  juli behandlas med myrsyra.
• Augusti         Fyra veckor senare den andra omgången myrsyra.
• September    Den tredje omgången myrsyra om nedfallet efter föregående behandling är för högt.
• December     Behandling med oxalsyra i sockerlösnning som droppas på bina.

Projektets avelsprogram använder två avelskriterier: snabb utrensning av nåldödat yngel (liknande frysdödat yngel) och varroapopulationens utveckling under en säsong. Dessutom tas hänsyn till låg svärmtendens, bra temperament och hög skörd. Den framgång de haft är att de har kunnat låta bli en av sommarbehandlingarna med myrsyra (om jag förstod artikeln korrekt).

Amerika

Varroan har funnits i USA i ca 25 år. Det är få som renavlar bin som man gör i Tyskland och även här i Sverige, kanske några carnicaodlare och de som har ansvar för de 18 primorskilinjerna. Inseminering används en del, men mest friparningar, för mer kontroll i något som mest liknar renparningsområden. Behandlingsmetoderna mot varroa varierar mycket. Kanske att mindre biodlare är mer inriktade på ekologisk och behandlingsfri biodling. I ekologisk odling används myrsyra, tymol, drönarutskärning, humle, små celler och topplistkupor. Större biodlingar använder också (kanske mest) olika syntetiska kemikalier som tau-fluvalinate och choumaphose. Nyligen har ett amitrazpreparat blivit godkänt i en del stater. Man är ganska inriktad på att behandla när tröskelvärden överskrids.

Primorskibina från östra Ryssland är ett framgångsrikt projekt som utvecklats av myndighetsorganet USDA. Ett antal biodlare har bildat en organisation för att bevara och utveckla biet. De behöver mycket mindre behandling än vanliga bin, men man får se upp med svärmningen.

 Carol och John Harbo

VSH-bina är de som påverkar resistensaveln mest i hela USA. De är en blandning av olika slags bin. ”Vanliga” biodlare som inte behöver behandla sina bin använder sådana bin, t ex John Harbo, http://www.harbobeeco.com/breeder-queens/ , och Adam Finkelstein, http://www.vpqueenbees.com/breeding.html

Det har bildats avelsprojekt i olika stater som stöds av staten som använder VSH-konceptet, t ex detta: http://mysare.sare.org/mySARE/ProjectReport.aspx?do=viewRept&pn=FNE12-737&y=2012&t=1  Man kan korsa in VSH-bin i sin egen stam för att få in mer koncentrerat VSH-gener. Sedan kan man selektera tillbaka sina egna bin samtidigt som man ger fördel åt VSH-egenskaperna.

Det finns också bra projekt i Europa. Också här finns de som inte behöver behandla mot varroa, men jag skriver det här inlägget för att uppmärksamma hur lite framgång den strategi har som först beskrevs och hur snabbt VSH-projekt uppnår resultat. Man borde kunna lära sig något av detta förhållande.

Faktiskt fick Harbo och Harris fram resistenta bin efter endast tre år 1995-98. De startade med bl a överlevarsamhällen som de fått från olika håll. De beslutade sig för att först satsa endast på VSH (som de kallade SMR då): Varroa Sensitive Hygiene. Alltså ett hygieniskt beteende mot kvalstret. Se andra artiklar i kategorin VSH.

Utvecklandet av VSH-bin bör ske lokalt i olika slags regioner som har bl a olika klimat och kanske olika kvalster och patogener. Det är dags för oss i Europa att lära oss av VSH-folket och forma avelsprojekt där vanliga biodlare deltar. Det centrala området, startområdet för ett projekt, kanske är litet, men skall vara ganska isolerat från andra bin, några kilometer åtminstone. Alla bin i centrum är projektbin. Ett effektivt sätt att använda EU-pengar är att stödja sådana här projekt.