Bestående lärande?

I ett av de senaste blogginläggen skrev jag om icke-resistenta bin mot varroa som lärde sig av resistenta arbetsbin hur man handskas med kvalster och blir motståndskraftiga. Det verkar nu som om dessa samhällen som lärt sig att vara resistenta kontinuerligt måste få till sig felflugna arbetsbin från genetiskt resistenta samhällen för att deras resistens skall bestå.

Denna resistens pågick under åtminstone ett par år. Jag hänvisade till erfarenheter av Hans-Otto Johnsen och Terje Reinertsen (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=932) i Norge och Magnus Kranshammar (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=944) i Sverige.

A.) I de norska fallen var samhällena med drottningar från icke-resistenta bin placerade i bigårdar tillsammans med resistenta bisamhällen. Bina hålls på små celler.

B.) I Magnus fall var det något liknande, då samhället med den ursprungliga resistenta drottningen, som var resultatet av en arvsmässigt framselekterad resistens, och avläggare från detta samhälle med drottningar av ursprungligen icke-resistent typ, hölls i samma bigård. Det totala antalet samhällen var inte stort här. Dessa bin hölls på stora celler.

A.) För ett par år sedan startade Hans-Otto en variant av de första testen omnämnda i blogposten ovan. Han introducerade ungdrottningar av icke-resistent stam i avläggare från hans Elgon-samhällen. I detta test placerade han inte dessa nya samhällen i bigårdar tillsammans med sina resistenta bisamhällen. Istället placerade han dem i en egen bigård i skogen, mycket mer än 3 km från andra bin. Under två år fungerade dessa samhällen utan problem avseende varroan.

I höst uppvisade alla dessa samhällen vinglösa bin (Deformed Wing Virus). Han gjorde ett test med Biskakaren (http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=710). Cirka 35 kvalster från 300 bin. 11-12% angreppsgrad av varroan. Förmodligen fanns motståndskraft kvar i samhällena åtminstone det första året så länge de gamla arbetsbina levde.

I en bigård delar mer eller mindre alla bisamhällen arbetsbin med varandra. Hela bigårdens bisamhällen fungerar mer eller mindre tillsammans. Detta beror naturligtvis också på hur mycket arbetsbina från olika samhällen flyger fel. I en bigård med resistenta bisamhällen, kommer bin från dessa resistenta samhällen att hjälpa icke-resistenta samhällen med motståndskraft. (Och om icke-resistenta samhällen är många jämfört med till exempel ett enda resistent, kan detta skapa problem för detta enda resistenta samhälle.)

B.) Två avläggare från ett samhälle med en drottning från en icke-resistent stam, som ändå var resistent, flyttades till en bigård med bara dessa två avläggare i en skog ca 3 km från andra bin.

Modersamhället som gav avläggarna hölls i samma bigård som samhället med en resistent drottnings (som fortfarande levde i år) samhälle. Det var denna resistenta drottnings samhälle som togs bin ifrån, som blev det ovan beskrivna modersamhället. Så man kan förvänta sig att det fanns en del resistenta arbetsbin från den resistenta drottningens samhälle pga felflygningar. Således fanns det sannolikt en del bra resistenta arbetsbin i de två avläggarna också,, till att börja med, tills de dog en naturlig död.

Drönare från den icke-resistenta drottningen i modersamhället till avläggarna fanns naturligtvis med i dessa. Men det fanns också drönare i några samhällen som fanns 3 km bort. Dessa samhällen hade Elgon-arv, men kanske inte av de allra bästa sorten då det gäller resistensegenskaper. De två avläggarna fick ungdrottningar från ett Elgon-samhälle med god varroamotståndskraft. Angreppsgraden av varroa var inledningsvis mycket låg i avläggarna, ca 0,3% (utan behandling detta eller föregående år).

Avläggarna utvecklades mycket bra efter att drottningarna parats och de börjat lägga ägg. I början av september var angreppsgradeerna 2 % respektive 3,3 %. De hade ökat mer än jag hade hoppats, men var inte alarmerande höga. Cellstorleken i dessa avläggare var ursprungligen 5,4 mm på svearamar, dvs stor cellstorlek. (Modersamhället och bina i dess bigård var alltså resistenta trots de stora cellerna.) Historien om dessa bin berättas här: http://www.elgon.es/diary/?p=890. Men ungdrottningarna kom från sedan flera år etablerade småcellsamhällen. Plastramar med liten cellstorlek i Langstrothformat användes för utökningen. 3,3 %-delen hade relativt sett lite mer storcellramar som drottningen lade yngel i.

 En av avläggarna i fall B. De ursprungliga storcelliga ramarna är svearamar, 30 x 30 cm. Med hjälp av adaptrar kunde dessa ramar placeras i lådor som håller dadantramar (448 x 286 mm) plus en botten med hög frigång. Ramarna som användes för utökning är småcelliga Langstrothramar i plats från Mann Lake (http://www.mannlakeltd.com/beekeeping-supplies/category/page19.html).

C.) I ett projekt som har pågått i ett par år nu, har en bigård placerats mycket mer än 3 km från andra bin. Drottningarna i samhällena i den bigården var av icke-Elgon-typ, icke-resistenta, på stora celler. De infördes i Elgon-avläggare på små celler 2013. Under hösten 2014 flyttade de till sin testbigård och behandlades med en liten mängd tymol för att säkerställa en i testet initialt liten och ganska lika population av varroakvalster. De hade under 2014 stått i bigårdar med Elgon-samhällen. Således innehöll de antagligen ett antal felflugna Elgon arbetsbin. Testbigården var fattig ur nektarsynvinkel. På hösten 2015 var angreppsgraden av varoa låg, cirka 1%. En avläggare gjordes under 2015 och drottningar som gjordes av avläggaren i denna och i ett ytterligare samhälle. Ungdrottningarna parades i bigården. En av de ursprungligen drottningarna, alla hade varit systrar från början, blev kvar i sitt samhälle. De nya drottningarna blev naturligtvis mycket inavlade eftersom alla tillgängliga drönare var mycket nära besläktade med ungdrottningarna.

I mitten av sommaren 2016 var angreppsgraden 3-4%. Ett par veckor senare uppvisade alla tre samhällena vinglösa bin. De behandlades med två bitar med 5gr tymol (en gång) varefter de återhämtade sig.

Slutsatser

Erfarenheterna som redovisas här gör det sannolikt att det finns fler än en komponent som krävs för en drottning av en icke-resistent stam skall kunna vara drottning i ett resistent samhälle. Först måste ett samhälle med en icke-resistent drottning bli resistent. Det kan bli resistent snabbt på två sätt. (Man kan fråga sig om det är önskvärt att medvetet göra så här.)

1.) Arbetsbin från ett resistent samhälle kan förenas med ett icke-resistent samhälle genom att skifta plats mellan ett resistent och ett icke-resistent samhälle. De flesta samhällena i bigården i övrigt är genetiskt resistenta. Det är osäkert hur stor del av samhällena som bör vara genetiskt resistenta.

2.) Dela upp ett genetiskt resistent samhälle och ge avläggaren(-na) drottning(-ar) av icke resistent stam.

För att bibehålla den resistens som uppnås, fortfarande med en drottning av icke-resistent stam i samhället, när de resistenta arbetsbina som följde med avläggarna är utslitna och döda, måste nya resistenta arbetsbin komma in i samhället på något sätt. (Resistenta arbetsbin är bin i samhällen som visar resistenta beteenden i en sådan utsträckning att deras samhälle kan göra sig av med kvalster genom olika typer av hygieniska egenskaper.) Det verkar som att antalet resistenta arbetsbin som behöver komma från andra samhällen ”per tidsenhet”, inte är så många. Att bara hålla samhället i en bigård med resistenta samhällen verkar vara tillräckligt, sannolikt pga felflygningarna av arbetsbin mellan samhällena i bigården.

I samtliga fall ovan, A, B och C, fanns det inga nya resistenta arbetsbin som flög fel in i samhällena från genetiskt resistenta samhällen. I fall B fick avläggarna ungdrottningar från en genetiskt motståndskraftig drottning, men inga nya bin från genetiskt resistenta samhällen flög fel in i avläggarna. Istället föddes arbetsbin med förmodligen bättre genetiska förutsättningar för resistens. Men det fanns nu inte kvar, eller mycket få, genetiskt resistenta arbetsbin som på ett bra sätt skulle kunna lära upp de nyfödda bina. Åtminstone är detta en slutsats som ligger nära till hands, för att förklara ökningen av angreppsgraden av varroa. Det ska bli intressant att se vad som händer längre fram i dessa två samhällen. Förhoppningsvis parade sig ungdrottningarna med andra drönare än de som följde med avläggarna. Dessa kom ju från en genetiskt icke-resistent drottning.

Ingen genväg

Det är alltså ingen genväg för att få resistenta bin, att dela genetiskt resistenta samhällen och sätta till vilka slags drottningar som helst (av icke resistent slag)! Vad dessa erfarenheter säger oss är hur viktigt det är att öka antalet samhällen och ersätta de döda genom att dela de mest resistenta samhällena. Det allra bästa kanske många gånger är att låta dessa avläggare göra sina egna drottningar. Och dessutom odla drottningar från goda resistenta samhällen av god härstamning då det gäller varroaresistens.