Jag respekterar och uppskattar Tom Seeley och ser honom som en vän. Han myntade uttrycket darwinistisk biodling (Darwinian beekeeping). Han har gett oss en djupare förståelse för det naturligt levande bisamhället. Men jag förstod honom inte på London Honey Show 2011 då han uttryckte sig så här:
Jag förstår inte varför biodlare är så intresserade av små celler.
Det finns forskare som uttryckt misstänksamhet, ja till och med är motståndare till små celler (4,7 mm – 5,0 mm, stora celler 5,2-5,5, extra stora 5,6-5,8, i genomsnitt 5,1). Test har gjorts med små celler. Fokus har varit på reproduktion av varroakvalstret. Inget av testen har kommit till slutsatsen att små celler är skadliga för bin. Majoriteten av dem uttrycker ett resultat som inte är statistiskt signifikant beträffande ett bra inflytande på binas varroaresistens. Men det finns test som visar en positiv inverkan på kvalsternivån, till exempel här: http://elgon.se/celltest.html . När det gäller utformningen av tester läs denna analys: http://elgon.se/testdesign.html
Den klassiska bilden av Dennis Murrell av en topplist med olika cellstorlekar. De till vänster ligger nära flustret. En fördel med naturligt byggda kakor är att kakans mitt är mycket tunn jämfört med en vaxmellanvägg. Därför är det lättare för bina att riva ner kakor och bygga om dem efter behov. När en svärm börjar bygga kakor börjar de ofta bygga celler 5,3 mm stora, eftersom deras första behov är att lagra honungen som de bär i sin honungsmage. Ofta bygger de också en hel del drönarbygge. Om det är en första värm och drottningen är gammal kan de planera att ersätta henne och då behöver de drönare. Senare när kakverket växer ersätter de några kakor med nya och bygger fler honungslagringskakor längre bort från flustret (information från Johan Ingjald som har studerat detta i sina samhällen).
Naturlig cellstorlekar
När bin väljer själva, vilka cellstorlekar gör de? En rad olika cellstorlekar. När vi tittar på naturligt byggda kakor utan vaxmellanväggar, på brunt (eller svart) vax, det är vax där det har förekommit yngel, varierar storleken men storlekarna är mindre än i områden där du hittar vax där det inte har förekommit något yngel. I de senare områdena lagrar bina honung. Se bilden av topplistkakan som tagits av Dennis Murrell.
Vad byggde bina för cellstorlekar innan vaxmellanväggar användes? Vaxmellanväggar började användas i större omfattning efter uppfinningen av vaxvalsen 1876 av A. I. Rot i Amerika (cellstorlek 5.1 mm, som uppgavs vara medelvärdet av alla cellstorlekar i ett bisamhälle). Se artikeln om cellstorlekens historia: http://elgon.se/cellstorlekar.html
Slutsatsen är att naturen gynnar små celler i yngelområdet och större celler i honungslagringsområdet. Efter en grundlig undersökning publicerade Harvardprofessorn Jeffries Wyman resultatet 1866. Cellstorleken varierade mellan 4,7 mm – 5,3 mm. Den brittiska forskaren Thomas W Cowan replikerade hans test 1890 och fick resultatet 4,7 – 5,4 mm.
Naturligt urval och livskraft
Naturligt urval (anpassning) är det som naturen använder för att anpassa varelser till deras miljö. Det är en av krafterna i Darwins teori (evolutionsteorin). Ibland kallas detta ”de starkares överlevnad”. Egentligen skulle det heta de mest anpassades överlevnad. Engelskan har ett bättre uttryck som innehåller mer: ”fitness”. Detta inkluderar inte bara överlevnad, utan de individer som överlever, är friska och starka och inte minst reproducerar sig mest effektivt. Kanske ”livskraft” är ett bra svenskt uttryck.
Svaret varför bina vill ha mest små celler i yngelområdet är uppenbart, eller hur? Ett sådant samhälle är bättre anpassat till sin omgivning, överlever bäst, är friskare, starkare och reproducerar sig bättre. Frågan om små celler handlar inte i första hand om varroaresistens, det handlar om de bäst anpassade, om livskraft!
Det synliga resultatet borde bli lägre årliga förluster av bisamhällen, oavsett orsakerna till förlusterna. De kan vara: patogener, dålig skötsel, kemikalier, etc, eller hur? Varroakvalster dödar inte bisamhällen själva, utan genom ”samarbete” med virus.
Det finns ett projekt som presenterats i Bitidningen 2018, nr 3 kallat ”Varroaprojekt LEKA” (projekttid hösten 2014 till hösten 2017). Det stöder slutsatsen att små celler i yngelområdet ger bättre livskraft. En kommentar om den kan möjligtvis dyka upp på den här bloggen så småningom.
När varroalvalstret först kommer till ett område kan kvalstermängden bli mycket stor, oavsett cellstorlek i yngelområdet. Om samhället inte dör av virus (det måste vara intressant att ta reda på hur något sådant kan hända!) kommer det att anpassa sig och sänka kvalsternivåen med hjälp av olika egenskaper som stärks genom anpassningsprocesser (epigenetiska och genetiska) med hjälp av det naturliga urvalet. Se: http://naturligbiodling.eu/blogg/?p=1237
Mot bakgrund av ovanstående:
Jag förstår inte varför forskare inte är mer intresserade av små celler än de är.
Der finns fler skäl till förluster än stora celler i yngelområdet. Men varför inte minimera en uppenbar orsak till sämre livskraft som vi kan göra något åt?
I Sverige är standardcellstorleken på vaxmellanväggar i praktiken 5,1 mm. Användningen av 4,9 mm ökar, 5,3 minskar. I Norge kan man säga att situationen är liknande.
