Om våra biraser kan det ibland föras en debatt. Ofta handlar det om att, i slutänden, få mesta möjliga acceptans för den ras man själv valt att odla. Ibland kan det handla om något som är större än så.
De flesta som har läst Broder Adams skrifter där han beskriver sina resor i världen, fascineras av allt han fick uppleva. Överallt där Apis mellifera funnit sin plats har selektionstrycket mejslat fram märkliga varianter. Blåser det mycket så utvecklas en lösning för att bina ska klara detta. Är getingarna en svår plåga ändras bina beteende så att de mäktar med att hålla dem stången. Är sommaren kort och regnig eller lång, het och torr; bina inrättar sig, allt går att ordna. Och, som det har visat sig, dyker en parasit upp så kan man, tids nog, klara den saken också. Kan man annat än bli stum av beundran? Jovisst, förändringarna tog lite tid, men till slut så…
På vårt jordklot har såväl flora som fauna på kort tid blivit mycket mer ensartad. Att detta beror på vad vi människor företar oss är ställt utom allt tvivel. I vår jakt på kortsiktiga vinster drar vi oss inte för att med några raska tag såga av den gren vi sitter på. Det finns motkrafter, det är sant, men ofta är de marginaliserade och ses lite över axeln.
Biodlingen kan väl ses som en del av jordbruket. Globalt sett är jordbruket en dyster historia. Subventionerade jordbruksprodukter från västvärldens fossilgödslade jordar driver nu hundratals miljoner fattigbönder i den s.k. tredje världen bort från sina gårdar. Allt vad de uppnått av lokalt anpassade växt- och djurarter försvinner nu från jordens yta med en förskräckande hastighet. Denna process tog sin början för flera årtionden sedan och att dessa bekymmer nu måste betecknas som akuta är knappast en överdrift. Klimatproblemet gör inte saken bättre.
Till exempel är vatten en resurs som på många håll knappast går att slösa med. Alla organismer, djur och växter, som förmår existera under sådana förhållanden är då extra värdefulla. Finns de kvar när vi inser att vi behöver dem? I alla situationer där stora förändringar äger rum ställs liknande frågor på sin spets. Många förutser att jordbruksproduktionen, av olika skäl, kan komma att kollapsa på många platser där den nu ännu står för en väsentlig del av världsproduktionen. Ytskiktet av matjord minskar i en hastighet som förvånar t.ex. Konstbevattning förstör, med tiden, vidsträckta arealer. Monokulturer slår ut ekosystemen i hela landsändar. Stora förändringar är alltså på gång. Samtidigt har den genetiska variationen, på senare tid, minskat i allt snabbare takt.
Den genetiska variationen behövs. Den genetiska variationen måste skyddas, vårdas och utvecklas. Den genetiska variationen är naturens sätt att förbereda sig för förändringar/naturens svar på förändringar. Det är en överlevnadsfråga.
Detta gäller också våra biraser. Att, som man misstänker att några önskar, ersätta alla bin med en enda biras, är ett stort misstag. Vi måste alla hjälpas åt med att främja den genetiska variationen i vårt arbete med bina. För inte krig mot andra biraser! Odla brett med era raser. Var inte giriga! Tänk inte kortsiktigt, utan långsiktigt! Tänk naturligt! / Per Ideström
En bra lösning ser jag som att oberoende av vad man har för bin idag och vad man lockas testa i sitt område, t ex kan det ju förekomma att man vill testa föregivna mer varroamotståndskraftiga bin, bör man upprätta lokala parningsplatser som tar vara på drönare från de bisamhällen som fungerar bäst i den trakt man bor.
Kanske där man normalt har sina bin, eller upprätta en plats som ligger någorlunda för sig självt om omgivningen har många bisamhällen som får drottningar regelbundet från långt ifrån.
Erik Österlund