Visst har det börjat lossna lite för framsynta och fritänkande biodlare som vill hjälpa bina att själva klara varroan. Inläggen på denna blogg är ett av bevisen för den saken. John Harbo´s föreläsning i Skövde i maj 2013 gav alla oss avelskämpar rejält med råg i ryggen! Till slut har ju ändå etablissemanget insett att deras trovärdighet sätts ifråga alltmer när de påstår att inga varroatåliga bin finns, eller att de inte kan odlas fram genom enkla och effektiva avelsupplägg. Dags att rädda ansiktet och visa god vilja!
Nåväl, framgången kommer ändå inte utan ett pris. En och annan ”helig ko” måste kanske slaktas trots allt. Det som jag nu närmast tänker på är den nästan komiska övertro på stationsparning som allenarådande ”quick fix” för i stort sett alla typer av avelsframgångar som präglat biodlarSverige under ganska många år. Nå, på senare år har väl andra typer av lösningar börjat vinna terräng, trots allt. Men ändå.
Jag har alltid fascinerats av naturens egna lösningar, och över hur pass väl fungerande de är. En titt bakåt i tidsåldrarna illustrerar ganska väl den flexibilitet som är kännetecknande för de levande organismer, växter och djur, som befolkar vår planet. Livsformer förändras över tid och anpassar sig efter de skiftande betingelser som klimat och geologi kan ge upphov till. Det är en rafflande föreställning i skönhet och funktion, ett resultat av grundläggande fysikaliska, kemiska och, till slut, biologiska processer!
I naturen finns ingen intelligens eller uträkning på förhand om hur allt kan, ska eller bör fungera i detalj. Men ibland kan man faktiskt undra om det ändå inte måste vara någon som sitter och kläcker alldeles fantastiskt bra idéer. En sådan alldeles utomordentligt bra idé är den flerfaldiga parningen som kännetecknar de samhällsbildande insekterna. Det handlar bland annat om termiter och myror, men först och främst är det ändå bina som tilldrar sig vårt huvudsakliga intresse. Vi är ju biodlare, eller hur?
Vad gäller de samhällsbildande insekterna är det tydligare än annars hur lite de enskilda individerna betyder, jämfört med sådana saker som samhällsorganismen eller, i ännu högre utsträckning, populationen. Genom att drottningen, på sina fåtaliga parningsutflykter, parar sig med många hanar, kan hon, ur den aktuella populationen, hämta hem de bästa och ändamålsenligaste arvsanlagen till det samhälle som hon själv ska komma att tjäna.
Inrättningen med flerfaldig parning garanterar också en variation av olika egenskaper som kan komma att krävas för en optimal anpassning till den kända omgivningen, men också för ännu okända faktorer som kan dyka upp under resans gång. Omständigheterna under vilka vi lever förändras nämligen gång på gång. Hela tiden! I all evighet!
Mot denna bakgrund är det märkligt att det inte anses som självklart att låta populationen av bin utgöra den bas på vilken framgångarna skall vila. Vad menar jag? Jo, i populationen finns hela ”kortleken” representerad. Varje parad drottning tillför sitt samhälle endast ett urval av de i populationen befintliga korten, men ingen vet egentligen vilken ”pokerhand” som är den ”bästa”. Därför behövs många samhällen som har sin alldeles egna ”pokerhand”. Och vad som är ”bäst” idag är det inte nödvändigtvis imorgon. Att endast nyttja parningsstationer bemannande med systerdrottningar som drönarmödrar i sin biavel kommer att snäva in materialet fram till en punkt då nytt material utifrån oundgängligen måste tillföras. Lösningen är förstås att vårda populationen, men det har nästan ingen behagat göra.
Denna fälla har åtskilliga biodlare/organisationer gått rakt in i, och med öppna ögon till på köpet. Det är absolut inget bra sätt att förbereda sig för en avelslösning med avseende på varroa destructor. Låt mig säga det rent ut; att agera på ett så oförståndigt vis spelar bara de krafter i händerna som tycker det är bra att vi nöjer oss med att bara hälla gifter/syror på våra bin.
Innan ni under 2014 börjar genomföra de ”Harbo-mätningar” (andelen infertila kvalster) så bör ni därför absolut skänka en tanke till den population ur vilken ni tänker välja ut era kandidater. Är populationen ensartad? Fattas det alltför många kort i kortleken? Finns det bara några få kvar? De kort som saknas kanske är just de vi hade behövt som bäst just nu! Inse hur naturen fungerar! Den flerfaldiga parningen som fenomen visar tydligt hur det här måste gå till. Genetisk variation, på samhällsnivå såväl som på populationsnivå, kan skapas genom flerfaldig parning, men bara om man har tillgång till något som åtminstone liknar en population.
Mätningarna hastar, det är sant! Men man måste ändå börja i rätt ända, eller hur?
Jag önskar er alla stor lycka med era mätningar under 2014!
Per Ideström