”Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.”
        Verner von Heidenstam, 1902, Åkallan Och Löfte

 

 

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Det är en uppdiktad lag i en fiktiv dansk stad i en roman av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).

 

Jantelagen
1.  Du skall inte tro att du är något.
2.  Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.  Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.  Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.  Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.  Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.  Du skall inte tro att du duger till något.
8.  Du skall inte skratta åt oss.
9.  Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagens strafflag
11. Tror du inte att vi vet något om dig?

 

Engagemang
Engagemang kan vara farligt då det kan leda till kunskap som leder till utveckling som leder till förändring. Det kan vara farligt om man inte har kontroll på händelseförloppet. Då man riskera att förlora kontrollen över situationen – över andra, över pengar, över utvecklingen. Om man har inflytande, makt som det kallas, kan man förlora det, eller det kan minska. Är inte det farligt? Det är då man motarbetar dem som engagerar sig – istället för att uppmuntra, hjälpa och kanske samarbeta.
Att inte göra något
Om man inte gör något riskerar man inte att sticka ut och riskerar inte att råka i onåd hos dem som vill ha kontrollen. Men gör man inget kan man aldrig göra något bra och bidra till andra, sig själv eller utvecklingen.
Att göra något
Om man gör något riskerar man att göra fel. Gör man fel kan man lära sig hur man inte ska göra. Och man kan få idéer om hur man ska göra istället. Gör man något bra lär man sig något bra och kanske något nytt som också andra kan ha nytta av, vilket leder utvecklingen framåt.

 

 

2008, varroa och virus

2008 hade jag blivit tillsagd att inte ge råd till biodlare hur de skulle bekämpa varroakvalstret. Detta därför att jag påstods ge farliga råd som orsakade att biodlare förlorade sina bin. Den som sade till mig detta hade jag fått reda på bekämpade endast med oxalsyra i november och räknade med 30 %-iga vinterförluster.

Strax efteråt ringer mig på våren i slutet av april en förtvivlad biodlare. Han sökte egentligen någon annan som han inte fick tag på. Han bad om råd hur han skulle göra då alla hans 8 samhällen i varierande grad hade vinglösa bin. Det anses av en del vara ett tecken på att ett sådant samhälle inte går att rädda. Så vad skulle jag som åthutad göra – säga till den hjälpsökande att låta bina dö (eftersom det inte fanns några officiella råd att ge i en sådan situation), eller ge det bästa råd jag kunde? Neka en hjälpbehövande hjälp kunde jag inte.

– Det snällaste mot de redan av virus försvagade bina är nog Apistan, sa jag, men det vill du kanske inte använda.

– Nej, sa biodlaren från östra Mellansverige.

– Att i detta starkt viruspåverkade läge behandla försvagade bin med någon syra är att leda dem in i en säker död, sa jag. Oxalsyra skulle möjligtvis ha använts i november, men bara egentligen om man tidigare i juli/augusti hade kollat samhällena om de behövt bekämpning också då (om de haft mycket kvalster vid detta tillfälle), så att de inte heller i november var försvagade av virus.

– Vet du vad Apiguard är, frågade jag.

– Nej, svarade han, och inte visste han vad tymol var heller.

– Det bästa råd jag kan ge dig är att ta kontakt med Joel Svenssons vaxfabrik och be dem hjälpa dig att få tag på Apiguard. Läs på förpackningen hur du ska använda det, och använd det så snart du bara kan. Tymol tror jag är det mildaste mot bina du kan använda nu då du inte vill använda Apistan.

I september samma år ringer mig biodlaren och tackar för att jag hjälpte honom. Alla hans samhällen hade klarat sig, även de mest angripna och svagaste. Han hade också gjort några avläggare och invintrat 13 samhällen.

Jag frågade honom hur länge han hade behandlat med Apiguard.

– Hela sommaren, svarade han.

– Va, utropade jag, men skördade du någon honung då?

– Jadå, blev svaret.

– Men smakade det inte tymol av honungen då, frågade jag.

– Nejdå, svarade han.

Hm, kan det vara möjligt? Kanske, kanske inte. Nåväl, så ska man inte, och behöver man inte använda Apiguard. Men det mest positiva var ju att bisamhällena repade sig och levde. Och honungen var ofarlig att äta vare sig den smakade tymol eller inte. Det var nog mest biodlaren som åt av honungen det året skulle jag tro. Han fick visst inte nån rekordskörd (men han fick ju trots allt en del honung och 13 levande samhällen till slut).

Bina pollinerade och gjorde det de skulle. Och biodlaren var lycklig.

Jantelagen och Den ofrivillige rådgivaren
Märkt på:    

En reaktion på “Jantelagen och Den ofrivillige rådgivaren

  • april 16, 2015 kl. 7:03 e m
    Permalänk

    I tio år har jag använt Apiguard men bara en behandling om året. Under den tiden har jag förlorat ett enda samhälle – av svält. Av sjutton invintrade i hösta, är ett försvagat. En mus har rumsterat i kupan.
    Apistan och organiska syror har jag ingen erfarenhet av.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.